Idag fyller jag år. Jag började firandet med att kliva upp 05.20, och ta en akut bajspromenad med Dagishunden Dessie. Jag hade bra mycket hellre firat med frukost på sängen. Champagnefrukost. MYCKET senare. Jag fortsatte firandet med havregrynsgröt och korvmacka. Sedan blev det promenad efter tidningen. Hönsen fick födelsedagsfoder och blev födelsedagsutsläppta. Efter födelsedagsförmiddagsmellanmål (åh vilket härligt ord), var det dags att titta till fåren och kalven. Jag skulle ta ner en mineralbalja, och det krävde lite planering. Baljan väger 100 kilo (tror jag i alla fall), men jag hade bestämt mig för att INTE ta moppen. Nu var det ju inte bara baljan som skulle ner, utan välling, bröd och korn också. Som sagt - planering. Jag började lasta på säckkärran. Jag bottnade med mineralbaljan. Ovanpå ställde jag en stor limhink med korn och bröd i. När jag drog kärran mot huset för att fixa välling, välte alltihopa, och det blev en intressant  (för Dagishunden Dessie) hög med mat på gårdsplanen. Jag fick börja om från början, och surrade nu fast allt med balsnören. Det är med balsnören som med buntband - hur klarade man livet innan det uppfanns? Med en hink med fyra liter välling i ena handen, och en kärra, överlastad och tung i den andra, började jag nu promenaden ner till sommarlandet. Det är vanligtvis en promenad på cirka 20 minuter. Efter 250 meter var jag tvungen att stanna och vila, samt byta hand. Jag tänkte, att om jag vilade var 250 meter, så skulle det bara vara fyra etapper ner till betet. Jag började gå/dra igen. Nu fick jag stanna efter 100 meter. Jag började fundera över detta med födelsedagar. Hur firar andra sina födelsedagar? Så här? Tror inte det... Jag använde mig av samma uppmuntringsmetod som jag brukar använda vid andra tunga arbetsuppgifter.

Jag behöver i alla fall inte släpa tillbaka det.

Jag behöver i alla fall inte släpa tillbaka det.

 Jag behöver i alla fall inte släpa tillbaka det.

Jag tog mig i alla fall till sist ner till betet. När Lisa fick se mig, så talade hon mycket ljudligt om att hon var försummad, och höll på att svälta ihjäl. Fåren fick korn och bröd, och jag höll i hinken, så att Lisa fick sörpla. Alla stod upp på fyra ben, så jag kunde nöjd påbörja promenaden hem. Det var BETYDLIGT lättare att gå hem. När vi kom till platsen där vägen svänger, så låg där en giffel, som hade trillat av på nervägen. Dagishunden Dessie, som är det värsta matvrak som någonsin skådats, cirklade runt brödet, och kastade förstulna blickar på mig. Jag förvånade henne (och mig själv) med att säga, varsågod. Hon kastade sig över giffeln, och sprang iväg. Jag trodde att hon skulle sluka den snabbt, innan jag hann ångra mig, men hon bestämde sig för att ta med den hem. Det så ganska roligt ut, med giffeln som stack ut på bägge sidor av nosen. Efter ett tag, hade Dessies salivavsöndring förvandlat brödet till sockerkakssmet, och hon insåg att det skulle bli problem med att få hem den. Då tog hon långa benet före, och sprang hem. Det är första gången hon springer ifrån mig, men jag försökte inte ropa henne tillbaka. Jag förstod ju att det var en krissituation för henne. När jag kom hem, satt hon på trappan, och såg riktigt nöjd ut. Av brödet syntes inte ett spår, fast det var det väl ingen som trodde att det skulle göra?! Nu har jag ätit lunch, och skrivit den här rapporten. Nu väntar postpromenad och tårtbottenbak.