Idag tröttnade jag på hönsen i den blå boden. De verkar inte alls intresserade av att gå ut.  Stor lucka (fönster), fin stege ner till marken (hemsurrad), och massor av gräs (högt!), och ändå vill de inte gå ut. Nu gick jag in, tog tag i tuppen och en höna, och slängde ut dem genom fönstret.Det var helt enkelt nödvändigt att hönsen gick ut, och betade av lite gräs. Både hönan och tuppen reagerade som om det var räven som hade tagit dem i nacken. De skrek i vild förtvivlan ända tills jag släppte dem. Sedan satte de sig i det höga gräset, och väntade på döden. Åtminstone såg det ut så. Så ynkliga höns har jag aldrig sett här i Västrahult. Jag tänkte att de andra hönsen kanske skulle få lust att spankulera lite i solskenet nu när deras fästman hade gått ut. Jag åkte in till arbetsterapeuten, och hoppades att alla hönsen skulle vara ute när jag kom hem. När jag kom hem, så hörde jag tuppen gala glatt. Han hade nämligen tagit sig in igen...

Det lär inte bli lätt att få ut dem igen. Det är väl bara att inse, att de VILL vara burhöns, eller i alla fall innehöns.