När jag var färdig med alla morgonsysslorna idag, så gav jag mig iväg för att hämta de utlovade körsbären. Hämta och hämta, jag skulle ju plocka dem själv förstås. Det regnade hemma, men när jag kom fram till körsbärsträdet, så var det riktigt bra väder. Det var de mest lättplockade körsbär som jag har sett. De flesta plockade jag faktiskt ståendes på marken. Söta, härligt goda, röda och gula. Jag plockade en stor hink full, och sedan blev jag bjuden på fika. När vi hade fikat, frågade de om jag inte skulle ha fler körsbär. De ska ju urkärnas också, sa jag, och åkte hem med min hink.
När jag kom hem, så åt jag lunch, och sedan tog jag cykelkärran med mig, och gick ner till betet med lite godis. Alla djuren stod på fyra ben, så jag gick hem igen, och tog itu med att kärna ur bären.
Tack gode gud att jag inte plockade fler bär. Jag började kärna ur. Jag åt mellanmål, och fortsatte kärna ur. Jag skulle hängt tvätt, men jag kärnade ur. Jag skulle ha vikt ihop den torra tvätten, men jag kärnade ur. Jag skulle ha diskat, men jag kärnade ur. Jag skulle ha tömt toan, men jag, ja ni vet. Jag skulle ha gått promenad och letat efter svamp, men.... Jag borde ha påbörjat en ny hönslucka, men jag säger bara kärnor. Ni har helt enkelt inte en aning om hur mycket kärnor det är i körsbär. Man kan tro att det bara är en kärna i varje körsbär, men jag tror att det är fler. 10 kärnor i varje körsbär, och det var 2000 körsbär. Minst. Efter ett tag, så började jag hallucinera. Kärnorna började ta över mitt liv. Jag skulle tvingas kärna ur körsbär för resten av livet. Jag tittade ner i hinken, och det var ca 2/3 kvar!!!! Det är i sådana här lägen, som man börjar tycka att den sockerfria sylten kanske inte är så dyr i affären i alla fall. Och inte smakar den väl så mycket kemikalier heller... Nog skulle väl hönsen tycka om att få lite körsbär att äta. Då kommer ju bären till nytta i alla fall. Det fanns bara en sak att göra. Högt skrika VEKLING!!! Tänker du ge dig, för lite kärnor??? Kom igen nu.
Jag glömde ta kort innan jag började rensa, men den här hinken var nästan full.
Så här mycket kärnor blev det.
Så här mycket blev det kvar av bären.
Och så här såg jag ut efteråt.
När jag hade kommit så här långt, var det dags att koka sylten. Jag satte på syltkitteln på spisen, och medan sylten kokade upp, så hann jag med att ta hand om den torra tvätten, hänga ut den våta tvätten,, och byta byxor ( det gjorde jag först).
Så här många burkar blev det.
Det här kommer att smaka mums i vinter (om sylten räcker så länge), och då kommer jag ju inte att minnas alla kärnorna. Finns det kärnfria vindruvor, så kan det väl finnas kärnfria körsbär. (Det var nog en fantastisk affärsidé, kärnfria körsbär!)
Gick jag och la mig efter detta? Nix. Jag tog hinken med mig ut i skogen. Jag var helt enkelt tvungen att sträcka lite på benen, efter att ha suttit böjd över kärnhinken halva dagen. Skogen var full med torra gula björklöv, som fick mig att fnatta hit och dit, för att jag trodde det var kantareller. Men det fanns ju lite så sådana också
Faktum var att det fanns en hel del intressant i skogen.
Det blev lite grand till slut.
När jag kom hem, åt jag middag, och stoppade i mig lite medicin, och sedan åkte jag till affären och hämtade ut ett paket, som Marie ska få.
Efter det åkte jag iväg och gav bort alla kantarellerna. De som fick dem, var jättetacksamma. De skulle bara veta att de fick dem, för att jag inte iddes rensa dem. Hade jag börjat med det, hade jag säkert börjat hallucinera om svamp också.