Jag är mycket tacksam för att jag inte är halvsidesförlamad, eller går med rullator längre, men klart är, att det är lättare att få förståelse, när man har en rullator framför sig. Det som inte syns, finns inte. Kort sagt, går man rättupp, så kan man inte vara sjuk eller handikappad. Jag har t ex blivit ombedd att bli styrelseledamot, (i en förening som jag inte ens var medlem i!) eftersom jag "var ledig hela dagarna". Jag är INTE ledig, jag har sjukpension. Sjukpension är inget man får för att det är kul, utan för att man är krasslig av ett eller annat skäl. Att man då får höra, att närstående tycker "att man borde börja jobba igen", gör en bara ledsen. Det är också märkligt att människor, helt utan medicinsk utbildning, kan ställa diagnoser på andra. Jag förstår inte att någon tror att jag VILL gå hemma med 9300 kronor i månaden i sjukersättning. Är jag ute och klyver ved, mockar skit, går promenader,och klipper får, får man höra att "den är det då inget fel på." Men alla de andra dagarna?! Alla dagar när jag har näsblod i två timmar på morgonen. Näsblod som bara blir värre när jag försöker resa mig. Dagar när jag tänker på mitt liv, och min eventuella framtid, och bara deppar ihop och går och lägger mig. Dagar när jag förbannar att jag inte får köra bil. Nätterna när axlarna värkte så att jag inte kunde sova. Att jag inte kan cýkla, för att balansen är för dålig. När jag har gjort alldeles för mycket, så att jag inte fattar vad folk säger till mig, och jag pratar rappakalja själv. När hjärnan är så trött, att jag går och hämtar en sked, när det var en kniv jag skulle ha. Jag går tillbaka med skeden, men när jag kommer till bordet, så har jag inte tagit med mig någon kniv. Jag går tillbaka till lådan, men när jag kommer dit, så har jag glömt vad det var jag skulle göra. VEM SER MIG DÅ??? Det är ju inte då jag umgås med folk. Det är ju inte då jag åker någonstans, utan håller mig för mig själv. Det är framförallt inte då jag klyver ved, klipper får osv osv. Däremot ser mina djur till att jag GÖR något. De ser till att jag tar mig ur sängen varje dag. De ser till att jag går mina promenader, så att mina blodvärden inte far i höjden. De ger mig tröst när allt känns skit, och framförallt ser de till att mina hjärna inte tar semester för alltid. Jag tycker inte att jag ska behöva försvara att jag är sjukskriven, och det behöver jag inte inför djuren. Inte inför mina riktiga vänner heller. Att få en stroke gör JÄVLIGT ont, men inte hälften så ont som det gör att få höra sura kommentarer om sin hälsa. Jag kan gott erkänna att jag gråter när jag skriver det här.

Ska vi ta lite positivt också? Vädret har varit fantastiskt. På hundpromenaden idag, såg jag ett lass med citronfjärilar, och lite andra kryp. (bilder på Vårsidan).

Fortfarande inga lamm.