det finns en massa fördelar med att leva ensam. man kan prutta och peta sig i näsan när man vill. man behöver inte hitta en massa äckliga saker som inlagda rödbetor och ansjovis i kylskåpet. man behöver inte upptäcka att det är upptaget på toa, när man är det kissnödigaste man har varit i hela sitt liv. men det finns faktiskt tillfällen när det hade varit bra med en sambo. oftast är det när något behöver lagas, men idag var det något annat. när jag vaknade så kliade det något infernaliskt på ryggen. infernaliskt. efter att ha vridit mig som en polkagris, så konstaterade jag att jag hade en fästing på ryggen, mellan skulderbladen. den var av lite större dignitet, så det vete sjuttsingen om inte den var med på operationsbordet också. det hade ju varit pinsamt om de hade hittat den, men då hade ju de kunnat ta bort den. manikyr och fästingborttagning på operationssal. nu gällde det att få bort den på egen hand. trots att jag vred mig som en mask, så nådde jag inte fram. det hade jag nog inte gjort utan boxhandske på vänsterhanden heller. jag försökte med min tvättsvamp på skaft, som river så skönt när jag duschar, men fästingen bara njöt. mer tvål om jag får be, det är skönt att bli ren. jag nådde inte fram med fotfilen. vad finns det som är styvt, men inte så vasst att man flår sig själv. efter att ha provat mig igenom kökslådorna, så hittade jag det perfekta instrumentet. stekspade. alldeles ypperlig fästingborttagare. tillräckligt lång för att nå fram, tillräckligt hård för att inte krokna, och inte så vass att man skär sig. jag var visserligen tvungen att gnaga lite i skinnet, men jag fick bort den. om jag måste ta av mig på överkroppen på tisdag på ortopeden, så lär jag nog ljuga något om gren i skogen, för jag kan inte säga att jag har tillfogat mig själv ett sår på ryggen med hjälp av en stekspade. eller....