Idag på förmiddagen gjorde jag ingen nytta alls. Det var inte så att jag inte hade lust, eller att det inte fanns något att göra, jag ville bara inte riskera att bli skitig eller få sår på händerna. Jag tog det alltså väldigt lugnt tills det var dags att åka. Väl inne i Kalmar, hämtade jag en massa bröd, innan jag åkte till ortopeden. Jag var där tidigt, men det är skönt att inte behöva jäkta. Besöket blev lite annorlunda mot vad jag hade planerat. Jag hade ju redan ställt diagnosen, så jag trodde att jag bara skulle visa upp fingrarna, och få en operationstid. Jo, så blev det ju, men inte bara det. När läkaren såg mina fingrar, så sa han, att så kunde jag inte gå. -"De måste rätas ut". Jag trodde att han bara skulle räta ut dem där på mottagningen, och det hade ju inte blivit så långvarigt, nog skulle de väl opereras? Jodå, jag skulle få en tid så fort som möjligt, men de var tvungna att åtgärdas NU också, annars fanns det risk att det inte skulle kunna fixas med en operation. Han började (försiktigt) dra lite i fingrarna. Ringfingret satt ju inte så hårt, så det gick bra att räta ut något, men lillfingret... Ja lillfingret gjorde justsom ganska ont. Jag sa att han fick fortsätta, om jag fick slå honom på käften efteråt, och då sa han att det nog var bäst att bedöva först. Mitt finger eller din näsa? Nåväl, han tog fram sprutan, och frågade om jag ville ligga ner. Jag är ingen vekling, som de som har hundar som spyr upp råttor vet, så jag sa att det nog skulle ordna sig. Jag tar blodprov, och mina sprutor själv, och jag har varit blodgivare. Han gav bedövningssprutan, och vi satt och pratade lite i väntan på att bedövningen skulle ta. Då märker jag att jag börjar se suddigt. Dessutom börjar rummet att luta. Det syntes nog vad som var i görningen, för han frågade igen om jag skulle lägga mig ner, men jag insåg att jag inte skulle kunna ta mig till britsen. Jag slapp förnedringen av att behöva lägga mig ner på golvet, men jag fick sitta med huvudet mellan knäna en stund. Kaxiga jag. Eftersom det hade tagit ett par minuter innan något hände, så försökte jag mig på att det kanske var något i sprutan som jag var överkänslig mot. Läkaren var väldigt finkänslig ( och vansinnigt snygg!) och skrattade mig inte rakt upp i ansiktet, utan sa bara att han inte trodde det. Nåväl, när jag kunde resa upp huvudet, och bedövningen hade tagit, så rätade han ut fingrarna. Jag trodde att det skulle knaka eller så, men det gjorde det inte. Ni tycker väl synd om mig ändå? Nu gällde det bara att förhindra att fingrarna fastnade igen innan operationen, så nu utbröt Stora Letningen efter lagom stor spjäla. Läkaren var till och med in på Öron-Näsa-Halsmottagningen för att norpa en tungspatel, men det fanns bara i stål. Till slut visade det sig att en sköterska hade en liten hemlig låda med bra-att-ha-grejer, där det fanns en lagom pinne. Jag har svårt att tro att någon kommer att tycka synd om mig nu, för det ser ut som om jag har snickrat till det här bandaget själv, med hjälp av en glasspinne.
Nu får jag gå med det här, till nästa fredag, då det blir operation.
På hemvägen åkte jag förbi hos min mor, för att få lite sympati. På vägen hem från henne, så kände jag att bedövningen höll på att släppa, och att det nog inte skulle bli så mycket matlagning när jag kom hem. Jag behövde dessutom köpa kaviar och ost. Jag tog mig in i affären, och handlade två kassar. När jag kom hem, hade jag handlat lite fryst färdigmat, men ingen ost, och ingen kaviar. Hur jag lyckades få ihop två kassar utan att köpa det jag skulle ha, förstår jag inte. När jag kom hem, åt jag, och slängde mig i sängen. Några timmar senare kom moppelagarfamiljsmamman, för att hämta lite bröd. Jag gick ut till moppen, men hon fick hämta en stol, för jag var lite vinglig. När vi stod/satt där och pratade, så sa hon att en kyckling lät olycklig. Det är nog en dvärgkochin från den gröna boden som har tagit sig ut, det har hänt förut, sa jag. Nu pep det under den blåa boden, och hon kröp in och hämtade ut en pytteliten kyckling. Då hade jag följt efter henne, men fick sätta mig raskt ner utanför boden. Det var märkligt vad världen gungade idag. Kycklingen visade sig vara en Leghorn. Mina fina leghorn i boden hade ruvat fram egna barn. Moppelagarfamiljsmamman fick göra en snabbutryckning, och ta bort den stora vattenhinken, och sätta dit liten vattenautomat, och foderautomat. Det var rena turen, att kycklingarna inte hade dränkt sig. Sedan fortsatte hon med att kolla mat, vatten, och stänga in alla. Sedan fixade hon igång min skrivare, fast jag var inte så klar i knoppen, så jag lär nog få ringa, när jag ska använda den. Jag kan inte säga annat än att jag gillar moppelagarfamiljen.
Nu ska jag snart gå och lägga mig, jag ska bara tejpa fast glasspinnen lite bättre. Det vore INTE roligt om jag vaknade imorgon, och fingrarna var krokiga igen. Det räcker med en sådan här pärs. Nu får det räcka fram till operationen.