Efter alla morgonbestyren, åkte jag in till Kalmar och Swedol. Jag blev rekommenderad av moppelagarfamiljen att åka dit, och det var en bra rekommendation. Trevlig personal, och sortimentet innehöll precis det jag skulle ha. Jag åkte hem med ett lass bult, muttrar, fettspruta och fett. När jag åt lunch, kom Dessie Dagishund. Husse skulle på bröllop idag, så Dessie skulle vara en dag extra den här veckan. Sedan var det dags att byta ut dobbar mot bult. För att inte bli lika skitig som igår, så beslöt jag att ta på ett par tunna vantar. Jag hittade två stycken svarta, och två stycken vita. Jättebra, det var bara det att de svarta (bägge två) var vänstervantar, och de vita (bägge två var högervantar. Det störde mig lite att ta på en vante av var färg, men det störde mig mer att klämma in tummen där lillfingret ska vara. Jag tog alltså en av var färg. Jag såg ut som ett barn, som har en röd vante, och en grön, för att kunna skilja på höger och vänster.

 Det gick bra med den ena bulten, men den andra var lögn i h-te att få dit. Min granne kom upp och kollade vad jag gjorde. Förmodligen hade han hört svordomarna ända ner till sig. Med gemensamma krafter lyckdes vi få dit den sista bulten. Det såg JÄTTEBRA ut. Jag stängde in Dessie, och startade traktorn. JAG LYCKADES VÄNDA ALLT HÖ, UTAN ATT NÅGOT GICK SÖNDER. Jag började fundera ut allt trevligt som jag skulle skriva här i dagboken. Jag skulle till exempel skriva om när jag köpte traktorn. Jag köpte den på Öland ca 8 mil härifrån. Jag fick skjuts av en bekant dit, och när jag berättade för bonden som jag köpte traktorn av, att jag skulle köra den hem, ÖVER ÖLANDSBRON, så sa han snabbt, att jag inte behövde betala traktorn innan jag fått hem den. Jag frågade om den var så dålig. Han sa, att den var jättebra, men 8 mil är nu i alla fall 8 mil, och det var vägarbeten på bron. Större delen av bron var avstängd, så att det bara var en körbana. Men det hade jag räknat ut, att om jag fick motorstopp mitt på högbrodelen, så kunde jag säga till alla köande svärande bilförare, att jag jobbade på Vägverket. Nåväl, jag kom iväg, och traktorn rullade på, och lät som en gammal fiskeskuta. Det var oerhört trevligt att gunga fram där på vägen, i en regelbunden rytm. Faktum är att just rytmen var så medryckande, att jag började sjunga. Gaaaaamle Svaaaarten, kamrat på vida färden. Det var precis rätt rytm. Fast det var väl mest

GAAAAAMLE SVAAAARTEN, KAMRAAAAT PÅ VIIIIDA FÄRDEN.

GAAAAAMLE SVAAARTEN, DEN BÄÄÄÄÄSTE HÄÄÄR I VÄRLDEN.

NÄR VÅR VANDRINGSFÄRD ÄR ÖVER,

VÄNTAR GRÖNA ÄNGARS KLÖVER,

PÅ DIG MIN TROOOOGNE GAMLE VÄN.

Ni vet hur det är, om det bullrar, så tar man i lite extra mycket. JAG tyckte inte att det var så högt, men efter ett tag, så såg jag att folk efter vägen glodde intresserat på mig. Först trodde jag att de beundrade min traktor, men det kanske inte är så upphetsande med en 40 år gammal traktor. I stället undrade de nog var det var för en idiot, som körde en gammal häck till traktor, och trodde att hon red en häst. Nåväl, jag tog mig hem utan mankemang, och utan motorstopp på högbrodelen. Min fina traktor har jag haft mycket nytta av, och jag hoppas att det fortsätter.

Idag var det så trevligt att vända hö, så jag började sjunga Gamle Svarten igen. Det var så trevligt. Vackert väder, superkvalité på höet, och inget som gick sönder. Jag vände allt på rekordfart, och vände nosen (kylaren) hemåt. Jag hann lagom upp på grusvägen, så rasade hövändaren ner. Den ena bulten hade lossnat, och sprungit till skogs. Jag började genast att tänka ut alla svordomar jag skulle skriva här i dagboken, men jag kom på bättre tankar. dels gick det ganska fort att fixa vändaren ( jag har ju vanan inne....), dels så hade jag ju faktiskt hunnit vända allt innan det rasade. Nu ska jag bara skaffa låsmuttrar, så kommer det att bli finemang. Det hinner jag inte göra till i morgon, så hur det går med strängläggningen är skrivet i stjärnorna. Jag börjar få slut på dobbar och bultar.

Nu har jag ätit middag, och ska ut och fixa med bultar och annat.