Det gick inte så bra.

Med hjälp av kofot, wellpapp och några vedklabbar så lyckades jag få av dörren mellan kök och kammare.

Med hjälp av tidningspapper, en trasmatta, kofot och några vedklabbar har jag INTE lyckats få på den igen.

Men den är i alla fall tvättad och målad där den står och blockerar skafferiet...

Ligga i ett gigantiskt badkar och skvalpa med ett glas iskall sekt i handen.

Man gör bättre fynd på Blocket än på datingsidorna...

...är det inte nu, men då var Gunnel och jag på utflykt. Det nykomna sommarvädret måste utnyttjas tyckte vi. Cykelfärjan mellan Kalmar och Färjestaden är en perfekt kortutflykt, även om man inte har cykel med sig.

Lite fika i solen

Det ser onekligen lite egendomligt ut med en biljettautomat på kajen.

Cykelfärjan på ingående till Färjestaden.

Dessie var namnet på Demonhunden som jag passade ett tag.

Diplomatkvarteren i Färjestaden.

 Nu börjar vi närma oss Kalmars diplomatkvarter ( eller hur Jim?).

Och skeppshunden var så klart med.

Och hemma ordnade Skatten med middag när vi kom hem...

Det händer ofta att någon klagar på att jag inte har hälsat på honom/henne när vi möttes på vägen/i rondellen/på parkeringen. Det de/han/hon/den/det inte tänker på är, att min lilla moppe är bra mycket enklare att känna igen ( ett exemplar i Kalmar) än en mörk Volvo/SEAT/Audi (12000 eller så). Att jag dessutom puttrar fram i 50 knyck så att alla måste köra om, gör det ju också lite enklare att hinna se vem jag är, än när någon passerar mig i 120 och dessutom har tonade rutor. Nåväl, det är väl bara de jag känner som det här gäller, men när jag kör traktor så är det andra regler som gäller. När jag kommer i min traktor, så hälsar betydligt fler och ALLTID ALLA som kör traktor/grävmaskin/annat stort arbetsfordon. Det är som något slags kollegial signal som visar att "jag vet hur du har det som måste puttra fram i sakta mak bland alla andra som hindrar dig i din yrkesutövning". Alla dessa vinkningar gör att jag verkligen känner mig som en av dessa hårt jobbande människor ( med betoning på MÄNniskor ( eller kanske Män i skor fniss)) och inte alls som en sjukpensionär som ska hämta lite hö åt en god vän och sedan kan åka hem och vila i några ( try twelve ) timmar för att dagen blev lite lång. Näe, jag känner mig verkligen som om jag var anställd av Svevia och körde ett lass med asfalt, när de vinkar åt mig från vägvälten.

Tänk om de visste vad jag sitter och tänker på....

Idag har jag hämtat hem traktorn som har fått ny koppling. Dragläget är liiiite annorlunda.

Jag har sovit hela eftermiddagen.

Nu är nästa sak till köket klar. Det är en antennienhylla. Jag har Googlat på namnet, kollat i NE och sökt på Wikipedia, men ingenstans står det vad antennien betyder. Det enda man får fram är att det heter så och det visste jag ju innan och dylika till salu på olika auktionshus. Är det någon av er som vet? Varför ser den ut just så här?

Det är egendomligt, minst sagt. Det  ser ut som om den här dagboken håller på att vrida sig åt heminredningshållet!! Vad tror ni om det, ni som känner mig väl? Sinnesförvirring? Hög ålder?  Mul- och klövsjuka? Nåväl, färgen är snart slut.

Vi har bara kommit in i halva juli och ändå känns det som höst idag. Långärmat på tidningspromenaden, hög klar luft, skapligt ljummet i solen i lä och svamprensning. Det känns som om det var dags att koka äppelmos också. Hujedamej! Nog kommer det väl mer värme innan vintern??!

Nu har jag satt upp de sista taklisterna i köket. Jag har INTE spikat upp dem! Jag har INTE använt 7-tumsspikar som inte har gått igenom väggen utan jag var tvungen att böja dem i en krok. (Fast bra att ha när man skulle sätta upp flugpapper). Jag har förborrat och skruvat upp dem! Say again! Jodå, förborrat och skruvat. Alla utom ett ställe. Där blev det bara förborrat. Inte skruvat. Det beror på att borret lossnade från fästet och sitter där det sitter. Fast det håller ju listen på plats det också...

Normgivande för en bra svamppromenad ( kantareller alltså ), är att man blir gul om fingrarna.

Och Nina och Dianne, bilderna är naturligtvis klickbara om ni vill se dem i större format!!

Det kommer dessutom att bli lika mycket vildhallon i år som förra året.

Idag har jag och G varit på utflykt. Det är "Öppen trädgård" den här helgen. Vi har varit i en trädgård i Kristvallabrunn och det var helt fantastiskt. Ägaren har över 100 sorters rosor. Eller var det 200? Jag minns inte, men det var en sabla massa.

När jag kom hem satte jag det sista kaklet. Nu är det bara pluttlite kakelfog och ett par meter taklister kvar, sedan är köket faktiskt klart!!!

Jodå, kaklet är fogat, men fogmassan är svartfärgad och det är därför det ser "tomt" ut.

Och vem har sagt att kakel ska sitta i raka rader? Vore det färgade bitar hade man kallat det för mosaik och då hade det varit helt ok med sneda bitar. Nu är det vitt och det är JAG som bestämmer hur det ska se ut i MITT kök!!

Shabby Shit-skåpet är klart-

Nu ska det gamla kontorsskåpet ut från köket.

Och inte gnäller jag för det!

Resten fick stå på tillväxt...

Just nu är det väl mer shabby än vad det är chict  ( vem är förvånad !?), men får jag hålla på ett tag så ska det väl åtminstone bli "Shabby shit"...

Det där med shabby chic är lite märkligt. Det betyder ju att det ska vara "slitet på de rätta ställena". Ibland verkar det som om det räcker med att det är vitmålat, men det kan ju vara shabby chic i vilken färg som helst. De finns de som lägger ner en massa tid på att måla vitt och sedan ännu mera tid på att slipa bort färgen på utvalda ställen. Nu undrar jag - Kan man inte måla lite slarvigt från början?

Jag hittade ett billigt vitrinskåp i fel färg......

Jag lovade mig ( och mina armar ) dyrt och heligt att jag inte skulle bära något tungt på lääääänge.

Idag upptäckte jag att det var 22 grader i kylskåpet. 22 grader VARMT. Jag hade ett kylskåp i traktorgaraget som jag har använt till ägg. Den kylen är faktiskt nyare än den som gick sönder. Nu står den i köket, men den trasiga står också i köket. Ett tag till i alla fall. Tills armarna har glömt allt...

Jag är inte det första och har inte det andra. Därför var jag lite svettig på överläppen när jag körde hem mitt nyinköpta hö.

NÅGOT litet snöre hade inte varit i vägen.

I onsdags fick jag skjuts ner till Skåne för att hämta hem lite ovanligare höns. Idag fattas tuppen!! Jag blev så fö---ad. Jag letade överallt utan att hitta honom, men då visade Imse stort intresse för det minimala utrymmet under lekstugan. Det var bara att flytta alla stolparna som låg där och försöka titta under golvet. Det var helt kört.

Men nu har jag ju INTE en Grand Danois. Som tur är!! Så Imse hittade ett hål som jag aldrig i livet trodde att ens hon skulle kunna ta sig in i.

Hon tog sig in under lekstugan och föste ut tuppen i ett hörn så att jag kom åt honom. Imse hade nog tänkt sig en annan avslutning på det hela, men hon fick ett kex i stället....

Lycka är...

...egna vindruvor.

Det var 196 stycken och ja, jag har räknat dem. Det blev som ett mantra för att jag inte skulle ge upp vid 8 stycken. Det var ju inte riktigt som att slänga dem, som med de små stenarna...