I förrgår var det riktigt bistert ute på morgonen och jag trodde att vintern hade kommit, men igår vände det plötsligt. Idag är det också plusgrader ute. Allting blir så mycket enklare att jag blir lycklig som en liten hallonmask. Varje dag med plusgrader gör vintern en dag kortare.

Det är väl en process jag måste igenom, men nu är grisarna utsatta till försäljning också.

CityGross kommer att öka sin försäljning av kött....

Det är väl bara att konstatera att man inte är någon ungdom längre. Ibland får jag sätta-sig-i-en-snödriva-och-gråta-dagar. Det härrör sig från när jag skulle flytta några grisgrindar och helt enkelt inte orkade lyfta dem. Då kom snälla grannarna hit och hjälpte till, men det går ju inte alltid. "I min krafts dagar" kunde jag slänga upp 50-kilos fodersäckar på ryggen och bära in och jag blev mäkta irriterad när Lantmännen ändrade till 25-kilossäckar. Då fick jag gå två vändor alldeles i onödan. Nu får jag pusta och stånka om jag ska klara av 25 kilo. Jag sprättar oftast upp säckarna redan i moppen och föser över i några hinkar. Bäst är naturligtvis när jag kan köra hem det i skopan på traktorn och tömma direkt innanför dörren vid kvarnen. De ekonomiska möjligheterna att göra det med färdigt värpfoder finns nu inte, utan det gäller bara helsäd från bonden.

Det är ju inte bara fodret som tär på kroppen, utan mycket annat också. En del kan jag åtgärda, medan annat blir svårt. Att göra sig av med djur är svårt, men att sluta elda med ved blir svårare. Djuren kostar pengar. men de har ju också fyllt frysbox och kylskåp. Men det där med kroppen kan ju inte riktigt mätas i pengar..

Ergo - djurantalet måste minskas. Ni som känner mig vet att detta är ett jättesvårt beslut, men jag börjar lite smått. Det handlar mest om den mentala inställningen.

De första som får gå är lite höns och ankor. Är det någon som är spekulant på Brahma, Kopparmaraner och Isbar så kan ni höra av er. Myskankorna ska också bort, men de ska rökas och ner i frysen. Jag ska bara uppbåda ork till att slakta dem... Att slakta och plocka fågel sliter inte aaaalls på armarna...

Det är visst någon som anklagas för att ha stulit flera ton med choklad, men jag lovar och svär - DET ÄR INTE JAG!!!

Igår var jag i Nybro simhall och simmade 1500 meter och idag har jag bakat 80 kakor tunnbröd.

...att jag är dålig på att skriva här i dagboken, men det har inte hänt så mycket som är värt att nämna. Hösttröttheten verkar stanna länge i år, men jag är i alla fall glad och tacksam för minsta lilla dag som det fortfarande är plusgrader ute.

Tja, nu vet ni att jag lever i alla fall.

Det finns ett annat sätt att få tofu att smaka lite mer. Man kan bränna den i stekpannan också...

Jag har aldrig förstått vitsen med att äta lutfisk. Jag äter det om det serveras för det smakar inte illa på något sätt, men jag förstår inte varför man serverar det och hur någon kan längta till det. Det smakar ju absolut ingenting. Det är som att peta i sig vatten i fast form ( utan att det är is då förstås ) och då kan man väl servera just ett glas vatten tillsammans med vit sås, kryddpeppar och ärtor.

Nu har jag hittat en till liknar-vatten-i-fast-form-utan-att-vara-is- maträtt.

TOFU.

Det ska ju vara fullproppat med proteiner och fast jag inte gillar sojaprodukter ( GMO så att det sprutar om det ), så skulle jag ju prova det. Jag köpte ändå något jox med örtkryddor på, men det gav inte mer smaksensationer. Det är TOTALT smaklöst. Jag tror att man skulle kunna kalla det för lutfisk om man serverade det med rätt tillbehör. Jag har fortfarande kvar en stor bit och jag tänker minsann inte slänga dem, för man slänger inte mat, så jag får väl peta i mig den, för den smakar ju som sagt inte illa.

Jag undrar hur den blir med sylt och vaniljsås?

Jag är väl en av dem som lider minst av ett strömavbrott, men blir det längre så innebär det ju en del besvär i alla fall. Jag eldar med ved i min älskade Wamsler så värme har jag och vatten finns i brunnen med kedja och hink. Men det är ju det här med djuren. Det går åt liiiite mer vatten till dem. Nu hade jag förberett med att pumpa upp en massa vatten i hinkar. Jaha, vad var det som strulade då? Måndag eftermiddag fick jag tre små kultingar som skulle ner i frysboxen. Jag stod i hällregn och orkanvindar och slaktade och flådde. Jag var en smula irriterad, men strömavbrottet kom i alla fall inte innan jag var färdig. Högljudda skrik kan väl tänkas ha hörts över nejden...

"Varför utsätter jag mig för det här??!!

- De var gratis.

Det borde stå GRATIS stämplat i pannan på dig!

Det är inte fel att ha fullt i frysboxen i vinter!!

Man kan köpa på CityGross!!

Det blir mycket dyrare.

Se fyra rader upp!"

Jag fick i alla fall av svålen ( och lite fläsk också i mörkret), körde in traktorlastaren i vilken de hängde alla tre, under tak i traktorgaraget, klämde fast dörren mellan traktor och lastare så att den inte skulle blåsa sönder ( det blev en planka under natten).

Strax innan 21.00 försvann elen ut till Simone.  Blåsten under natten orskade ljud som fick mig att tro att kåken skulle flyttas till kusten. Eller kanske till Litauen. Dagen efter var det fortfarande svart på klockradion, men grisarna skulle ju tas om hand i alla fall. Snäll granne förbarmade sig och lånade ut sin frysbox och kom dessutom och hämtade allt fläsk. Det gick ju inte precis att köra närmaste vägen genom skogen, så de fick åka på turné genom Småland för att komma hit.

Nåväl, efter några dagar så hade de bästaste montörerna fixat strömmen och nu handlar det om att komma ifatt med allt. Fixa undan alla nerblåsta träd, plocka upp allt som hade spritts ut över nejden, laga lite hönsgårdar och diska och tvätta. Det blir en del efter en slakt om jag säger så.