Vare sig man talar om Murphys lag, om något kan gå åt helvete, så gör det det, eller en olycka kommer sällan ensam så passar det in på nattens övningar.
I går var det en liten höstfest med de närmast sörjande. Svampsoppa, älgfärspaj och äppelkaka. Inte alls så många gäster som vid kalkonfester, bara tre faktisk, men väldigt trevligt. Jag hade erbjudit mig att hämta två av grannarna för att bägge två skulle kunna dricka lite vin och ingen ( frun i huset så klart!! ) skulle behöva agera chaufför. För att kunna ta två passagerare så blev det ett annat fordon än moppen.
Fredagen ägnades åt hemsysslor, både inför festen, men också t ex byte av lakan. Dvs jag tog bort de smutsiga, men lämnade sängen utan nya för att göra det på kvällen.
När jag hämtade mina gäster så började tankmätarlampan lysa. Ingen ko på isen för det, för jag kan ju köra flera mil på de liter som är kvar.
Vi hade rysligt trevligt på kvällen och när jag hade kört hem mina goda vänner och skulle köra hem mitt i natten så tänkte jag att jag lika gärna kunde köra raka vägen ner och tanka på en gång. Det fanns som klart bensin kvar i tanken, men om jag skulle behöva köra åt andra hållet där det inte finns någon mack så kunde det bli kärvt när jag sedan skulle ta mig till macken. Sagt och gjort, jag passerade vägen hem och fortsatte ner mot samhället med macken.
När jag hade ca 500 meter kvar till avfarten till macken så får jag punktering..
Suck, pust, stånk och stön. Jag är välutrustad, så jag tog på reflexvästen, tog fram en strålkastare, ställde ut en varningstriangel en bra bit innan och tog fram alla andra nödvändiga attiraljer, reservhjul ( ett sådant där mini-50-km-elände), hylsnyckel med långt skaft, slägghammare, domkraft, en mejsel för att ta bort navkapseln med och en hoprullad utflyktsfilt att lägga mig på knä på ( tack Ewa för en bra julklapp!).
Jag tittade under bilen för att se var jag skulle fästa domkraften och upptäckte att bilen var så nersänkt ( den stod på fälgen ) att jag inte fick under domkraften vid det trasiga däcket. Jag fick klura en stund, men tänkte att jag nog kunde lyfta bilen lite längre bak, lägga under hjulet och flytta domkraften för att kunna hissa upp bilen från en bättre position och då ta bort hjulet och sätta på det.
Jag fick inte in domkraften så bra där heller, så jag fick bara in den under tröskellådan. Jag lyfte litelite för att se att inte hela sidan på bilen skulle ge med sig och började sedan ta bort navkapseln. Det var inte helt lätt, men när det var klart så tog jag fram hylsnyckeln för att lossa bultarna. Det var ju det här som jag räknade med skulle bli det marigaste, men med slägghammaren räknade jag att skulle kunna ge bulten en liten kyss att den lossnade.
Det var verkligen det här momentet som blev svårast... Dimensionen på hylsan stämde nämligen inte med bultarna på hjulet! Det brukar ju gå att vända på hylsan för att få en annan dimension, men när jag i det totala beckmörkret lyste på den så var den helt slät ( fyrkantig) i andra änden. Nu var klockan en bra bit efter midnatt och jag började bli trött. När jag hämtade mina gäster så var jag lite finklädd med en tunn kavaj, men när jag skulle köra hem dem så brydde jag mig inte om att fixa till mig utan tog den vanliga vardagsjackan som är varm och go. TACK OCH LOV. 7 oktober 00.20 är det sällan sommarvärme.
Jag insåg att jag inte skulle fixa det här på egen hand och undrade vem jag kunde ringa mitt i natten. Mina grannar som jag hade skjutsat hem var det ju ingen idé att ringa. De skulle säkert ha hjälpt mig, men de hade ju druckit vin, så de kunde ju inte i alla fall. Jag bestämde mig för att ringa andra goda grannar, men de hade gäster och hade druckit vin så de kunde inte heller.
Jag beslutade mig för att jag lika gärna kunde sova i bilen och invänta morgon och nyktra grannar. Då kommer jag på att jag inte hade stängt in mina höns innan jag åkte och att mården/räven/grävlingen/helvetetsdemoner säkert stått på vakt hela kvällen och väntat på att lyset skulle släckas.
Nu var klockan närmare ett och man ringer INTE på hos främmande folk då om man inte blöder från en artär.
Jaha, då får jag väl ta det sura äpplet ( räkningen! ) i munnen och ringa efter en bärgare. Jag letade i handskfacket för att se om jag hade något sådant där reklamkort med bärgningskårens telefonnummer. Det hade jag inte så jag ringde till nummerupplysningen. Dvs jag slog numret och då fick jag av en röst upplysningen att jag hade så lite pengar på mitt refillkort att ett betalsamtal inte gick att göra. Jag funderade en stund till och beslutade mig då för att faktiskt ringa larmnumret. Man ska absolut inte göra det för sådana här saker, jag vet det, men jag tänkte att om jag ursäktade mig massor av gånger och förklarade hur det låg till och sa att jag stod mycket olämpligt vid en backe i beckmörkret, så kanske jag skulle kunna få hjälp att ringa efter en bärgare. Det numret kan man ju alltid ringa även om man inte har pengar på kortet. Om man nu har batteri kvar i telefonen.... Det pep till och sedan dog telefonen. Ingen ko på isen, jag hade investerat i en billadare till mobilen för bara några veckor sedan. Och den låg.... I MOPPEN, som stod snyggt parkerad på gårdsplanen en och en halv mil bort. Vid det här laget hade jag med råge passerat min energigräns och hade börjat skratta hysteriskt. Hade någon bil passerat då hade de DEFINITIVT inte stannat, men kanske ringt till polisen t ex. Då hade jag nog fått hjälp, men det hade nog inte blivit med skjuts hem, utan snarare till en plats där alla arbetare hade vita kläder.
Jag gav fan i alltihopa och beslutade mig för att gå hem. Jag hade redan reflexvästen på och strålkastaren i handen. Nu skulle jag bara ta fram kopplet ( jo, Imse var med ) som låg på golvet. I moppen... På gårdsplanen... En och en halv mil bort.
Jag gjorde en raid i bagaget för att se vad som kunde användas till att förhindra att hon blev påkörd i mörkret på vägen hem. Bogserlina, 6 meter lång med extra resår och krokar i ändarna gick fetbort. Om jag skippade den klumpiga metalldelen på ett spännband så blev det lättare, fast remmen var ju lång nog att fungera som spårlina. Det var i alla fall det bästa jag hade att tillgå. Jag tackade den taskmört som hade gett mig allt elände ( MOI??!!) att jag åtminstone hade en varm jacka och ett äpple i fickan. Jag började gå mot hemmet och hoppades att jag åtminstone skulle kunna få lift till avfarten in i skogen. Då hade jag bara haft 5 km kvar hem.
Det passerade bara tre bilar på vägen mellan Mosekrog och Örntorp.
Det var också ungefär vid Örntorp som min högra "ringtå" meddelade att jag inte hade mina superbekväma Eccopromenadskor på mig. När jag kom till Kyrkeslätts busshållplats så hade den ömma tån byggt upp ett i dens ögon (?) effektivt skydd bestående av hud och vätska. Skon krossade tåns förhoppningar om lindring genom att då krossa blåsan och börja skava på köttet på tån. Jag funderade hur kall asfalten kunde vara om man nu hade strumpor på sig. Det var inte så illa faktiskt, så promenaden fortsatte med bara vänsterskon på.
Hur lätt tror ni att det är att få lift om man går i totalmörkret långt från bebyggelse, medförande en hund i flera meter självlysande brandgult spännband och högerskon hängande i högerhanden, lätt haltande pga smärtan i högertån och den något högre klacken på vänsterskon?
Inte lätt. Det var väl också där som jag helt gav upp tanken på lift och knatade på hemåt.
Det var fantastiskt månklart så jag behövde bara tända lampan de få gånger som det kom någon mötande bil och när jag försökte få lift med de bilar som skulle åt mitt håll, så jag sparade på batteriet. Det var bra, för jag insåg att jag inte skulle kunna gå utan lyse genom skogen. Inte med bara en sko heller.
När jag hade passerat Kyrkeslätt började svampsoppa/älgfärspaj/äppelkaka påminna om att det var ett tag sedan jag var på toa. Jag brakade ner i skogen och började leta efter löv att torka mig med. Om ni passerar Kyrkeslätt så kan ni se att det bara är barrskog..
Hur nödvändigt är det egentligen med "väst" på en reflexväst? Kan man inte riva sönder västen och bara använda reflexerna knutna runt midjan? Och använda "väst" till något annat?
Nä, skoja ba. Hade snytpapper i fickan. Inte mycket, men tillräckligt för att inte lämna fartränder i byxorna.
När jag kom till flyplansrakan och svängde in i skogen så fick jag alltså ta på mig den högra skon igen, med ty åtföljande protester från tån och tända lampan. Jag kunde släppa Imse och rulla ihop spännbandet runt midjan.
När jag är ute och går någon tråkig sträcka ( brevlådan t ex) så ägnar jag mig ofta åt att räkna stegen jag tar. Det låter väl som lite diagnosvarning på det, men det är ju inte siffrorna som är det viktiga, utan den rent meditativa upplevelsen. Det blir som ett mantra för att inte tänka på annat. Blödande tår t ex...
Hemifrån till brevlådan är det 1600 meter. Det är 1100 steg. 500 till Saverydsvägen och trehundra var före och efter den lilla bäcken.
Det är 5 km genom skogen från "Nickeborakan" och hem. Det skulle alltså bli 3437 steg genom skogen. Om det var ljust, om jag inte hade varit uppe i 30 timmar och jag inte hade haft en blodig massa på en tå på högerfoten. Närmare 4000 steg skulle nog ligga närmare verkligheten. Den här uträkningen ägnade jag mig åt från Kristvallaavfarten till min skogsväg. När jag tog på mig skon och kände tån protestera så ökade jag på till 5000 steg. Jag började räkna och bestämde att jag alltså skulle räkna till 2500 och sedan räkna neråt. Då kändes det som om det gick fortare hem och när jag bara hade t ex 500 steg kvar så var jag ju nästan hemma. Jag har bara vaga minnen av den här biten. Jag knatade på och koncentrerade mig på mitt räknande och undvek att tänka på tån. När jag kom till Inägovägen och insåg att det bara var 500 meter kvar så gladde det mig att jag fortfarande hade 700 steg kvar. Jag skulle alltså tillryggalagt 5000 meter på bara 4644 steg!! Det innebär 1meter och 7 cm per steg! Inte illa pinkat av en sjukpensionär med blodig högerfot. Jo blodet hade spridit sig i skon.
När jag svängde till vänster in vid mitt hus var jag så glad och lättad att tårarna nästan kom. Imse var ännu mer tacksam. Vi gick in, hon fick ett par hundkex och jag gjorde mig av med resten av svampsoppan, älgfärspajen och äppelkakan.
Jag gick ut till hönsen och nu med rymliga gummitofflor !!! och kollade hur många som levde. Inga saknades ( tack i himlen!! ) och jag stängde alla luckor. När jag kom in var klockan 04.50.
De utsläppta resterna av gårdagskvällens fest hade lämnat ett tomrum som måste fyllas. Vad hade jag som gick fort? Älgfärspaj och grönsaker konsumerades vid 05.00 och tjugo över gick jag och la mig. Det var då jag upptäckte att jag inte hade lagt i nya lakan. Jag funderade i ca 2 sekunder och kröp sedan ner i sängen med kläderna på för att inte frysa ihjäl och drog täcket över huvudet. Det skavde kanske lite från kuddarna utan var, men det var inget jag hann märka innan jag svimmade och hamnade i koma.
Någon gång mitt i natten ( 09.00... ) ringde telefonen. Jag gav fullständigt fan i att svara. Jag hade planerat att ta moppen till Mosekrog. Ta med ett hjul i fullstorlek som stod i garaget, fler hylsnycklar, byta hjul, parkera moppen, tanka bilen ( tänk att jag kom ihåg det!! ), köra hem och be tillnyktrade grannar att köra ner mig och hämta moppen senare. När det ca 10 minuter senare ringde en gång till masade jag mig i alla fall upp och svarade. Det var den snälla grannen som sa att han skulle komma och hämta mig och extrahjulet, köra hem till sig och kolla luften i det, köra till Mosekrog och hjälpa mig att skifta hjul. Jag tänkte att jag nog skulle hinna äta frukost innan han kom, men kom på att jag faktiskt hade ätit stadig middag 4 timmar tidigare och satsade därför på att duscha och byta kläderna som jag hade sovit i i stället. När varmvattnet och tvålen nådde högerfoten kom vilda protester!
Grannen sa att det var konstigt att det inte fanns två dimensioner på hylsan som var till hjulbultarna. Eftersom jag hade trott det också och därför hade kollat det så visste jag ju att det inte fanns. När vi kom ner till Mosekrog och han började byta hjul så passade jag på att kolla hylsan en gång till.
Om man lyser genom en hylsa med strålkastare mitt i natten så ser man nog bara det fyrkantiga hålet i mitten av hylsan. Inte de sexkantiga hacken i ändarna....
När jag kom hem släppte jag ut hönsen, fyllde på mat och vatten, tände i köksspisen och stöp i säng igen. Utan nya lakan.
Jag vaknade för några timmar sedan. Försökte få ut Imse ( GLÖM DET!! JAG TÄNKER INTE GÅ NATTPROMENAD I FLERA TIMMAR IDAG IGEN!! ), stängde in hönsen, åt älgfärspaj med grönsaker ( den är verkligen väldigt god, men nu räcker det ) och började skriva här. Det blir sängen igen och jag kom just på att jag inte har lagt i nya lakan än.
Ännu en dag till ända. Det blir nog sova hela dagen i morgon också.