Denna dagen ett liv.
Eller snarare två dagar. Jag hade öländska spekulanter på grisarna. Två av dem. Jag försökte få dem att ta alla tre, men det gick inte. Dels ville jag ju bli av med alla tre och sedan ville jag inte att en skulle gå kvar själv. Tråkigt för henne och risk för att hon skulle dra iväg ut på bygden. Nåväl efter att ha haft svårt att bestämma sig, så skulle de i alla fall komma i fredags. Jag hade sagt att det skulle ta en bra stund, förmodligen flera timmar att lasta grisarna och att jag inte kunde garantera vilken sugga det skulle bli. Jag ville helst behålla Daga om det gick, men det var som sagt inte säkert att det skulle bli så. De fick en bra vägbeskrivning, jag är bra på det eftersom jag har jobbat med sådant och dessutom är det busenkelt. Kör till Rockneby och sväng vänster , kör ca en mil, och sväng sedan vänster. De kunde inte komma förrän 13. 00 vilket jag tyckte var lite sent, men det fick ju bli så.
Jag hade ett ärende på förmiddagen och stressade som en galning för att vara hemma till ett. Det hade jag inte behövt. Strax efter ringde köparen och sa att han inte hittade någon bankomat och undrade om han kunde ta det på räkning. Fat chance! Efter en liten stund ringde han igen och sa att de " kom bakvägen" och undrade hur de skulle köra. "Bakvägen" betydde att de aldrig körde till Rockneby utan svände vänster redan en mil tidigare mot Läckeby. När jag lotsade dem tillbaka så körde de en bit till mot Grönskåra...
När de kommit till Rockneby, så ringde de och undrade åt vilket håll de skulle svänga. Sedan ringde de efter ytterligare en stund och frågade om de hade kört för långt. Då hade de kört ca ca 6 km... Han såg Ebbegärdevägen ( aldrig nämnd) och "hade fått för sig" att han kände igen sig och trodde att det var där de skulle svänga. Nåväl, 14.30 var de här. Har ni en aning om hur länge det är ljust efter det? Så klart ni har! När han kliver ut ur bilen, så säger han att han var här i somras på Hönsbytardagen. Suck.
De backade intill släpet och det var chauffören bra på. Jag hade inte gett grisarna någon frukost, så de var rejält hungriga. Bestar på några hundra kilo är inget man tar i hampan och leder någonstans, så det är bara matlockning som gäller. Det hade nog en av köparna klart för sig ( inte gröna-vågen-fantasten ), men kanske inte riktigt på rätt sätt. Ska man kunna locka på dem, så kan man inte slänga ut HELA hinken med äpplen på en gång. Med magen full av frukt blir de liksom lite obenägna att lockas kolla upp transprten. Det handlade ju dessutom om att få in EN sugga och en galt och lämna kvar en sugga. De hämtade två av mina korta grisgrindar och satte på bägge sidor av hästtransporten. Det får väl räknas som ett gott initiativ, men när jag har lyckats att få upp Disa ( rätt sugga. Hurrahurra! ) halvvägs på rampen, så kommer de skuttande med en lång grind och kör upp den i knorren på Disa. ÅH vad gärna hon ville ta de sista stegen upp i transportan. INTE. Om en 200-kilosgris bestämmer sig för att backa, så gör hon det! Det var så klart inte att tänka på att försöka igen, så jag insåg att att jag skulle bli av med Daga. Jag gjorde klar för Ölänningarna att jag inte ville se dem i närheten av transporten innan Daga var helt och hållet inne i transporten och de skulle fälla upp lämmen. När jag har fått upp henne halvvägs, så säger ( jag vill inte direkt säga vad jag vill, men det har med en ornitolog att göra....) att " det var ju den andra ville skulle få köpa". Jag replikerade att det var också det jag hade tänkt, men nu hade de ju skrämt upp henne, så nu fick det bli Daga. Jag fick upp henne lite till och då säger han att det var absolut Disa han ville ha. Jag rätade på ryggen och tänkte, OBS TÄNKTE, en del. Jag sa något annat, men det var bara att släppa det mentala ( mat- ) taget om Daga och låta henne gå ut. Ok efter det sa jag väl några av de där tänkta orden som innefattade räkning, vägbeskrivning, en och en halv timme senare och lite annat.
Vi kom överens om att de skulle komma tillbaka på söndag, dvs idag. Igår ägnade jag ca 1 timmes lugn övertalning åt att få in Disa och Herbert i gåsboxen, matade Daga full med god mat så att hon gick och lade sig i grishuset.
Igår kväll ringde de från Öland och sa att de inte skulle ha grisarna. Jag är väl inte direkt förvånad och nu är Disa och hebbe återbördade ( ca 15 minuter )till sin gamla välkända grishage.
Finns det någon därute med friska armbågar som har lust att bli grisskötare? Fastlandsbor har förtur..