Det är väl bara att konstatera att man inte är någon ungdom längre. Ibland får jag sätta-sig-i-en-snödriva-och-gråta-dagar. Det härrör sig från när jag skulle flytta några grisgrindar och helt enkelt inte orkade lyfta dem. Då kom snälla grannarna hit och hjälpte till, men det går ju inte alltid. "I min krafts dagar" kunde jag slänga upp 50-kilos fodersäckar på ryggen och bära in och jag blev mäkta irriterad när Lantmännen ändrade till 25-kilossäckar. Då fick jag gå två vändor alldeles i onödan. Nu får jag pusta och stånka om jag ska klara av 25 kilo. Jag sprättar oftast upp säckarna redan i moppen och föser över i några hinkar. Bäst är naturligtvis när jag kan köra hem det i skopan på traktorn och tömma direkt innanför dörren vid kvarnen. De ekonomiska möjligheterna att göra det med färdigt värpfoder finns nu inte, utan det gäller bara helsäd från bonden.
Det är ju inte bara fodret som tär på kroppen, utan mycket annat också. En del kan jag åtgärda, medan annat blir svårt. Att göra sig av med djur är svårt, men att sluta elda med ved blir svårare. Djuren kostar pengar. men de har ju också fyllt frysbox och kylskåp. Men det där med kroppen kan ju inte riktigt mätas i pengar..
Ergo - djurantalet måste minskas. Ni som känner mig vet att detta är ett jättesvårt beslut, men jag börjar lite smått. Det handlar mest om den mentala inställningen.
De första som får gå är lite höns och ankor. Är det någon som är spekulant på Brahma, Kopparmaraner och Isbar så kan ni höra av er. Myskankorna ska också bort, men de ska rökas och ner i frysen. Jag ska bara uppbåda ork till att slakta dem... Att slakta och plocka fågel sliter inte aaaalls på armarna...