Det händer ofta att någon klagar på att jag inte har hälsat på honom/henne när vi möttes på vägen/i rondellen/på parkeringen. Det de/han/hon/den/det inte tänker på är, att min lilla moppe är bra mycket enklare att känna igen ( ett exemplar i Kalmar) än en mörk Volvo/SEAT/Audi (12000 eller så). Att jag dessutom puttrar fram i 50 knyck så att alla måste köra om, gör det ju också lite enklare att hinna se vem jag är, än när någon passerar mig i 120 och dessutom har tonade rutor. Nåväl, det är väl bara de jag känner som det här gäller, men när jag kör traktor så är det andra regler som gäller. När jag kommer i min traktor, så hälsar betydligt fler och ALLTID ALLA som kör traktor/grävmaskin/annat stort arbetsfordon. Det är som något slags kollegial signal som visar att "jag vet hur du har det som måste puttra fram i sakta mak bland alla andra som hindrar dig i din yrkesutövning". Alla dessa vinkningar gör att jag verkligen känner mig som en av dessa hårt jobbande människor ( med betoning på MÄNniskor ( eller kanske Män i skor fniss)) och inte alls som en sjukpensionär som ska hämta lite hö åt en god vän och sedan kan åka hem och vila i några ( try twelve ) timmar för att dagen blev lite lång. Näe, jag känner mig verkligen som om jag var anställd av Svevia och körde ett lass med asfalt, när de vinkar åt mig från vägvälten.
Tänk om de visste vad jag sitter och tänker på....