Idag har jag tagit ner får och kalv till sommarbetet. Eller som vi säger här i Västrahult, sommarlandet. Jag hade sagt att jag inte skulle ge mig på det någon dag med tider att passa, men jag tog chansen. Jag försåg mig med en hink med välling, och en med kornsäd, och öppnade till gårdshagen. Fåren vältrade sig ut, och började mosa i sig av allt grönt på utsidan av staketet. Man skulle kunna tro att de inte hade fått mat på flera veckor. Eller också är de diabetiker, som fick ett plötsligt blodsockerfall.....Lisa tog det lite försiktigt, men genom att visa fram vällinghinken, så fick jag ut henne. Det jag NATURLIGTVIS skulle gjort med en gång då, var att stänga in till den hagen. Det jag skulle ha gjort innan dess, var att stänga in till alla andra hagar. Hade jag gjort det? Naturligtvis inte. Fåren sprang in i "jordkällarehagen". Jag motade ut dem, och stängde, Då rusade de in i hagen mittemot. Jag motade ut dem, samt stängde där också.
Detta är INTE vägen till sommarlandet. Detta är vägen till Nybro!
Detta är inte heller vägen till sommarlandet. Detta är vägen till mina vinbär. Dvs, de som var kvar efter den förra fårraiden in i trädgården. När jag skulle fösa ut dem, "hittade" jag ett hål, som det var klar "benbrottsvarning" på. Det var kanske ett kaninhål eller något, men mitt vänsterben fick precis plats i det, och hålet var ca en halvmeter djupt. Det var tur att jag hade riktiga skor på mig, och inte hade bråttom.
Jag vill gärna påpeka, att detta INTE är mitt knä. Det är bulan som jag fick mitt på skenbenet. (Nu ser jag hur håriga mina ben är)
Under hela den här tiden, stod Lisa på vägen och såg vilsen ut. Hon visste nog inte om hon skulle följa efter de galna fårfruntimmerna eller inte. När hon hade tänkt färdigt, bestämde hon sig för att ta en sväng ut i skogen. Det var ju kul förra gången, och det verkade ju i alla fall inte som om hon skulle få någon morgonvälling. Att bara vifta med den framför nosen var helt ointressant.
Det blev till att skippa fåren ett tag, och jaga efter Lisa. För säkerhets skull, så laddade jag upp med värpfoder. Det är det hemliga vapnet för att locka på får. När jag fått Lisa att vända, så hade fåren förflyttat sig.
Detta är INTE vägen till sommarlandet. Detta är vägen till grannens välskötta, jättefina trädgård.
När man väl kommer ut på vägen, så är det ju inte bara att gå 1 km till betet. Nej, man går 200 meter, sedan går man 200 meter tillbaka. Sedan går man 300 meter framåt, och 100 meter tillbaka.
Men till sist, så beslutade sig fåren i alla fall för att gå mot betet. Vanligtvis är det så, att jag går först med godishinken, och fåren kommer efter, mumsande på allt grönt längs vägen. Nu blev det i stället så att jag fick agera vallhund. Jag gick sist, och sa schas, så att Lisa följde efter flocken.
Det är i alla fall bra med får som hittar vägen. Halvvägs ner, ska man svänga till vänster, in på en annan väg, och det gör fåren utan problem. Lisa följde efter hon också. Hon har blivit en riktigt duktig "vildkalv".
När vi kom ner till betet, så svängde alla höger mot grinden in till betet.
Sedan svängde visserligen alla till vänster igen, INNAN de hade kommit in i hagen, men det var bara för att kolla läget lite. De gick in nästan med detsamma. Nästan alla.
Vad som sedan hände, skulle jag behövt ha ett vidvinkelobjektiv för att visa.
Som ni ser, befinner sig fåren till VÄNSTER på bilden, INNANFÖR staketet. Lisa, å andra sidan, befinner sig, just det, PÅ ANDRA SIDAN AV STAKET. Närmare bestämt till höger, UTANFÖR staketet. Hinken på stolpen,är Lisas vällinghink. Jag hade strött ut MYCKET mat för att fåren skulle stanna innanför staketet, och tog nu vällingen, och försökte locka på Lisa. Hon hade nu helt givit upp hoppet om någon morgonvälling, och beslutat sig för att bli en GRÄSKALV. Välling var för småbrudar, och det var hon minsann ingen. Nu handlade det nog mest om slumpen, om jag skulle få in Lisa innanför staketet, men kan ni tro, slumpen kom nästan genast.
Det är skönt, när ALLA befinner sig på rätt sida av staketet. Jag lyckades dessutom få Lisa att slurpa i sig den kalla vällingen, så jag tror att vi är bästisar igen.
Nu återstår bara det roligaste. Mocka ut fårboxarna. Den lilla brukar bli 25 kärror, och den stora 75. Vad gör ni nästa helg?