Fingrarna har fortfarande inte slutat att protestera mot uträtningen. De vill "böja sig för vinden" igen. Det här MÅSTE gå över snart, för jag har så mycket som jag måste göra innan operationen nästa fredag. Jag var ju till exempel tvungen att öronmärka lammen, IFALL Jordbruksverket skulle komma och vaccinera. Jag har ju visserligen väntat hela sommaren, så jag trodde ju inte att de skulle dyka upp, men "better safe than sorry". (Jag funderar på att göra en engelsk version av min sida, där ALLA orden är på engelska.) Marie var snäll, och sa att hon skulle hjälpa mig. Hon skulle komma idag på eftermiddagen, så när det ringde, så trodde jag att det var hon. "- Hej, det var från vaccinationsteamet mot blåtunga. Vi tänkte komma och vaccinera dina får." NU?! sa jag. Det hade ju varit kalas. Lammen var visserligen inte märkta, men Marie skulle ju vara här, och kunna hjälpa till. Jag har lite svårt att använda bägge händerna just nu. "Nej, vi kommer nästa fredag, den 7de." Vilken dag var det jag skulle opereras? Kommer ni ihåg det? Jag sa att det inte gick, för att jag skulle opereras, och det hade de förståelse för, så de skulle komma måndagen efter i stället. Hur tror ni jag mår då? Efter lite fler protester, så sa de att de skulle komma nästa torsdag, dagen innan operationen.

Sedan kom Marie, och jag beklagade mig. Hon erbjöd sig att komma hit och hjälpa till med vaccinationen, sedan tog hon itu med att märka lammen. Det gick på rekordfart. Hon är van vid att märka grisar, som man inte kan trycka upp mot väggen, och som inte står stilla heller. Hon är snabb som en kobra. Klippklipp. Alla djuren blev behandlade mot knott en gång till också.

När jag stod och lagade mat, så kom Per för att köpa lite hö. Han hade med sig en massa äggkartonger också. När jag visade mina fingrar och sa att jag skulle opereras nästa fredag, så erbjöd han sig att skjutsa till lasarettet.

Vad skulle jag göra utan mina vänner?