Ni har säkert hört ordet "månskensbonde", men har ni tänkt på vad det betyder? Det var gröna vågen fantasterna på 70-talet, som ville leva "lantliv", men som inte hade kunskaper. De var tvungna att behålla sina arbeten, för att kunna överleva ekonomiskt. Det innebar, att de fick plöja och skörda på kvällen i månljuset. Nu var det väl inte direkt månljust ikväll, för det blir ju mörkt sent på sommaren, men nog kan jag kallas för månskensbonde. Klockan är just nu 22.30, och jag har just kommit tillbaka efter att ha vänt höet. Inte vet jag vad det gör för nytta att vända höet så här dags på dygnet, men nu är det i alla fall uppfluffat inför morgondagens sol. Ni som eventuellt bor ihop med en lantbrukare, ska kanske inte läsa upp det här för honom eller henne, för då kanske han eller hon säger till er, att ni inte får umgås med mig, och man vill ju inte att någon annan väljer vänner åt en!

Nåväl, jag har nu alltså vänt mitt hö. Jag fick igång hövändaren, och det rasslade och knackade, men den höll i alla fall. Jag körde ner till åkrarna, och började vända.

Jag skulle kanske berätta vad höbonden P-O sa på förmiddagen. Jag åkte ner för att kolla hur långt han hade kommit, och han såg mycket bekymrad ut. När jag frågade vad det var, sa han att jag hade för många grisar. Vildsvinen hade förstört alldeles för mycket för att han skulle kunna köra överallt. Jag påpekade, att det hade varit så i två år, men att han hade skickat sina söner för att köra hos mig, så han hade inte märkt av det förut. Jag passade också på att påminna honom om att det var ett och ett halvt år sedan, som jag bad honom hjälpa mig med svinskadorna. Det hade han inget minne av, så jag sa att det hade varit utanför Lantmännen, och att han hade haft en mycket elegant överrock på sig. Jag undrade om man var tvungen att vara så finklädd när man handlade där, men han sa att han hade varit på ett sammanträde. När jag hade sagt det, muttrade P-O lite. Jag hörde inte riktigt vad han sa, men det kan ha varit något om att "det är då inget fel på hennes minne efter stroken". Fast jag kan ju hört fel. Nåväl, jag tjatade lite på honom om grisskadorna, men fick inget riktigt besked. Till sist sa han, att han bara jobbade 10 % med jordbruket nu. Jag vet ju att han har politiska uppdrag och annat, men jag ´svarade honom snabbt- bra, då har du 90 % för att hjälpa mig. P-O tyckte dessutom att jag skulle skippa det här med "bonneriet", och plantera gran på åkrarna. Det räckte väl om jag köpte några storbalar till fåren. Jag protesterade vilt, och höll ett litet föredrag om att hålla markerna öppna, fint kött ifrysen, och att jag faktiskt tycker att det är KUL att "leka bonde". Detta var på förmiddagen. Nu är det kväll.....

Tillbaka till kvällens aktiviteter. P-O hade alltså slagit, där det var som en berg-och dalbana på marken. Eftersom det var LITE (?) sent, så såg man inte så bra. Traktorn gjorde några rejäla djupdykningar bland hålen, sprintarna lossnade, och en dobb lossnade. Jag hörde bara hur det brakade till där bak, och så hängde vändaren på sned. Nu kom det en svordom. Jag ska inte upprepa den. Det var "bara" att koppla loss allting, och börja om från början. Ni som har kört lite traktor, vet att det inte är så lätt att få bort dobbar, tryckstång och sprintar, när det hänger på sned. Mer svordomar. Jag upprepar inte dem heller. Jag lyckades i alla fall fixa det, och fortsatte vända. Jag kom ca 100 meter, så lossnade fanskapet igen. Ja, jag vet, men jag kunde inte undvika den svordomen. Nu gick det faktiskt ganska fort att fixa det hela, förmodligen för att man blir stark, när man blir förbannad. Nu vågade jag inte köra så fort, så jag växlade ner ett hack. Nu började laddningslampan lysa. Jag var tvungen att öka motorvarvet, men för att inte behöva fnatta runt som Emerson Fittipaldi (ja, han hette faktiskt så, rallyföraren) eller Ronnie Petersson (också rallyförare), så var jag tvungen att växla ner till ettan. Nu "fnattade" jag runt i cirka två (2) kilometer i timmen, med ett motorvrål som, ja just det, Fittipaldi och Pettersson. Min katt Toffe, har varit borta ett par veckor. Nu fick jag se honom på en sten utanför fältet. Jag svär att han ruskade på huvudet, och mumlade - om någon säger att jag bor hos henne, så kommer jag att förneka det kategoriskt. När jag äntligen hade vänt färdigt på detta stället, var det dags att förflytta sig till åkern ca en km längre bort. Efter några hundra meter, började det smälla, dåna, skrapa, och låta något förfärligt. Jag stannade genast, eftersom jag trodde att allt hade lossnat igen, men det hade det inte. Jag började köra igen, och det började braka igen. Det är inte så lätt att köra på en väg och titta bakåt hela tiden, men det gick. Efter att ha kört ett tag, och fått sendrag i nacken, så upptäckte jag att jag hade en fin plogfåra efter mig. Man ska INTE plöja med en hövändare! Jag klev av, för att kolla, för hövändaren satt ju som den skulle. Då visade det sig att stödbenet till vändaren hade lossnat. Muttern till bulten som håller upp benet hade försvunnit (förmodligen vid de andra "skutten") och stödbenet hade skrapat upp ett fint dike i vägen. Det är ju bra med diken, men inte mitt i vägen. Skulle Sveaskog höra av sig till er, hoppas jag att ni förnekar all kännedom om saken. Det är vad jag kommer att göra.

Jag skulle behöva gå och lägga mig nu, men jag måste försöka skrapa ren händerna lite mer. De ser ut som om jag hade doppat dem i spillolja, vilket jag väl i princip har. Dessutom måste jag byta lakan, och stoppa några mattor i tvättmaskinen. Dessie löper.

Åh vad det är skönt att leva.

Solnedgång över vallen.