Man behöver inte öppna "det orangea kuvertet", och riskera att skära sig på en vass papperskant. Man vet i alla fall att man kommer att få en pension som understiger månadspengen för en ordinär femtonåring.

Man behöver inte bekymra sig för hur man ska investera räntan på insatt kapital. Man har nämligen inget kapital, det har gått åt till landstingets egenavgifter (300:- för läkarbesök på lasarettet).

Man behöver inte fundera över om det blir gravad eller rökt lax till lördagslunchen. Det blir "radhusbiff" (blodpudding), 5 spänn styck på Maxi. Man fick bara köpa två stycken, men jag ska in i morgon igen, eftersom jag ändå ska till lasarettet igen.

Man behöver inte gråta över sin livssituation. Man har nämligen gått över gränsen, och börjat skratta hysteriskt.

Man behöver inte oroa sig för att bli skjuten. Man är nämligen ingen häst (turligt nog).

Man behöver inte oroa sig för om man FÖLJER modet. Man måste nämligen HA modet att gå ut i sina gamla paltor. ( Fast det stämmer inte riktigt på mig, för jag har alltid gått i gamla paltor. Jag är stammis på Emmaus.)

Idag. Bageriet. Arbetsterapeuten. Behandlingsbadet. Maxi. Godnatt.