Jodå, de kommer ibland. Emellanåt. Rätt ofta.
Grubbleridagarna.
Vart tog livet vägen?
Vad strävar jag mot?
Strävar jag över huvud taget?
Eller bara motsträvig...?
Varför blev inte jag president?
Varför blev jag sjukpensionär vid 45?
Jag tillhör nu den tärande delen av befolkningen i stället för den närande. Och det tär. Om jag säger så. Karriärmöjligheterna är ju inte så lysande precis.
Fast sedan tar man nya tag och går vidare och tackar Gud för att det finns vänner att ringa till och som ringer hit. Och som bara skickar goda vibrationer. Jodå de känns när de kommer vibbrande, eller vad de nu gör. Att ni finns där ute räcker faktiskt för att motverka allt det dåliga som också finns där ute. Alla de dåliga.
Ibland har man ju tur också.
Två stora växthus av trä rasade alltså omkull i stormen.
Ser ni mellanrummet mellan träramen och glaset? Nä just det. Det finns inget. Det kan man kalla för Guds försyn.
Sedan har vi ju det där med vädret.
Den är visserligen blek, men MAN SER DEN!!!
SOLEN alltså. Fast det begrep ni väl!!??
Det var riktigt skönt när vi väl kom ut i helgen. Fast det tog en stund innan vi gjorde det...
En låååång stund
Och så kom det hit en gris igår....
Lugn lugn. Den hänger redan i bakbenen.
Så fort trikintestet kommer tillbaka med negativt resultat så ska den lilla nassen ner i frysen.
Lyssnar på The Monkeys på stereon och mår redan lite bättre. Visst är ni många som skickar bra vibbar?!