När jag var hos läkaren för ett tag sedan så bad jag om nya recept. Jag hade mycket ordentligt skivit ner vad jag behövde. Läkaren tog emot lappen, synade den och stoppade ner den i bröstfickan. Där ligger den säkert fortfarande om nu inte tvätteriet i Västervik har rensat bort den... När jag kom till apoteket så fanns det i alla fall inte inmailat. Jag fick ringa till mottagningen och be om ett nytt. Då var det ingen som svarade, så jag talade in på deras svarare vad jag ville ha. Jag har inte hört något mer. Idag på morgonen insåg jag att en av medicinerna var slut och att jag hade glömt att hämta ut den. Det är en av mina mediciner som jag absolut inte får slarva med. Det tar ganska lång tid att sätta in den och komma upp i rätt dos och man kan bli jättesjuk om man slutar abrupt utan att smyga ut den igen. Det var bara att äntra biken och cykla till Kalmar. Imse kunde knappast vara ensam så länge, så hon fick följa med. Med ett svårt lidande uttryck i ansiktet... Som vanligt två och en halv timme in. Apotek, Snabbtfixat ( ett fantastiskt företag på baksidan av Giraffen. Fixar allt med datorer och telefoner.), Jula, ÖoB och Maxi. Och så ett litet litet besök i en affär i närheten med överraskande stort sortiment med smågodis.... Det var väldigt vad barndomsminnen som kom över mig. ÄKTA salta bildäck. Inte de där fuskisarna som smulade sig lite, utan de riktiga som var stenhårda om de var kalla och som blev härligt sega i munnens värme. Kolabönor. Cocosprickar. Skolkritor.

Tre och en halv timme hem. Fast det var helt ok med en fotbollsstor godispåse inom räckhåll.

Om halsbrännan från Fish and chips var illa, så var den intet mot vad detta kommer att bli...