Hämta-tidning-turen gick i en farlig fart idag. Eller kanske inte farligt, men fort. Sparkföret var fantastiskt. Blankis nästan hela vägen. Jag fick bära sparken kanske 75 meter och den väger ju inte särskilt mycket. Jag tror att jag kommer att kunna ta sparken till brevlådan ett tag till, men sedan får det vara tills det blir barmark hela vägen. Inga fler revbensbrott tack!

Häromdagen gjorde jag ett till ryck med motorsågen. Det är fortfarande lite kvar av de av stormen nerblåsta träden. Det var en gren som satt lite fast och jag vågade inte ta den med motorsågen, eftersom jag inte visste om den skulle slå tillbaka när den lossnade. Nog är det egendomligt att man, efter att ha slitit och dragit i 3-4 minuter, blir helt överraskad när man faktiskt lyckas få loss det man sliter i!? Jag trillade så klart bakåt och landade med ryggen på en sten. Då var det också revbensfrakturvarning, men jag faller ju inte så tungt numera, så jag hoppades att det skulle gå bra. Det gjorde det också. Med revbenen. Med bakdelen var det sämre. Nu är det en ren njutning att sitta på toalettstolen eftersom det inte trycker på svanskotan då. Jag vet att det finns sådana där uppblåsbara sittringar och jag funderar allvarligt på att skaffa en. Såvida jag inte ska tillbringa den närmaste tiden på toaletten...