Så har vi då verkligen blivit färre här i Västrahult. Bara fem stycken färre, men foderåtgången kommer att minska med 75% och slitaget på mig med 90!
Grisarna har alltså flyttat ner till Bjärehalvön. Jag är faktiskt inte ens ledsen, för det här har ju varit en process som började redan i november. Det har ju varit struligt med den ena idioten efter den andre som skulle köpa grisarna, så jag har vant mig vid tanken på att de skulle flytta. Köparen nu verkar dessutom vara bra. Han satsar på lantraser men med en affärsmässig inställning vad gäller slakt och annat. Helt rätt tycker jag.
Nu var det bara det där med hämtningen. Förra gången blev det ju inte av, för jag var tvungen att säga stopp för Disa var högdräktig. Nu började det också dra ut på tiden, så att jag började bli orolig för Daga som är dräktig nu. Det har gått vecka efter vecka, men när jag ringde för ett par veckor sedan så var transporten planerad till onsdag nämligen imorgon. Köparen skulle ringa torsdag eller fredag förra veckan för att lämna klart besked. Veckan gick och jag får ju säga att när det hade blivit söndag utan besked så var jag sur.
Jag har ju byggt upp en korridor att lasta ut grisarna med, men det sista kunde jag ju inte göra innan grisarna hade flyttat från hagarna och in i boxen.
Men si, på söndag kväll ringde han och sa att allt var klart för hämtning. Tisdag morgon. TISDAG MORGON!! Jag hade alltså en dag på mig att fixa allt. Som tur väl var så hade grisarna inte fått kvällsmat då, så jag fick ut Disa från sin hage relativt lätt. Med relativt menar jag UNDER två timmar och med hjälp av Fraskuddar, banan, Falu Rågrut, mald säd med vatten, lövruskor och en tom prasslig fodersäck. Jag fick dock bara in henne i boxen, men de två kultingarna ville inte dit. Jag stängde om Disa och gick in för att höja blodsockret, som till skillnad från blodtrycket hade gått ner.
När jag kom ut hade Disa lyft bort boxdörren och stod halvvägs ute. Men. När jag tittade in i boxen så stod den lilla galten därinne. Jag trodde att det skulle bli svårast att få in honom eftersom han hade fått smak för friheten. Jag stängde boxdörr och ytterdörr och inriktade mig på gyltan.
Det var lögn i helvete att få ut henne från hagen. Grisar har en enorm respekt för elstaket och det är där den tråden har gått som de stannar. Alla godsakerna är till för att locka dem över den magiska ( läskiga ) gränsen.
Man kan ju tycka att det borde locka med en saftig grön gräsyta med tanke på hur grishagen ser ut, men det hjälpte inte. Eller jo det gjorde det ju, för jag fick ju ut henne till slut, men inte förrän dagen efter.. Igår alltså. Då var det bara två kvar. Herbert och Daga har gått i en hage för sig och jag ville inte att Hebbe skulle få träffa Disa, för hon behöver vila tuttarna ett tag nu. Drömscenariot var att få in Daga också i boxen och få Hebbe i den lilla rastgården utanför. Då var jag säker på att han inte skulle få för sig att gå någon annanstans. Dröm om det ja. Jag hade och göra ett bra tag med att få Daga och Hebbe över eltråden till deras hage också, men med nektariner, Fraskuddar, banan, lönnlövsruskor och trist grismat ( helt meningslöst ) så gick det. Jag trodde ju i min enfald att de skulle bli skitlyckliga över att få komma ut till gräset, så jag hade ju inte satt för Disas hage och då tyckte Daga och Hebbe att det vore nog trevligt att sova en sista gång i deras eget grishus. Sagt och gjort. De svängde vänster i stället för att gå rakt fram och spurtade in i grishuset. Det blev lite mer ruskande med Havrefraspaketet, men de var stendöva. Jag gav upp och åkte för att göra lite ärenden. Nämligen köpa mer Havrefras, äpplen ( holländsk import Jona Gold 19.90/kilot) Bananer ( Chiquita 20 kronor kilot), Vetetub (sådana där runda små bröd i en rulle ( 32,90 ) och knäckebröd. Tillbaka hem och försöka igen. Nu tog jag också till ett hemligt vapen. Kattmat i burk! Det luktar mums för en liten ( ha! ) gris och Daga ser ju knappt något för sina stora öron så det var tvunget att vara något som luktade ( kattmat ) eller lät ( Fraskuddar och Wasa Rågi. Jag fick framklövarna på bägge två en bit över några gånger där tråden hade gått , men de vände och gick in igen.
Det här låter kanske som en rolig historia, men det var det inte! Jag var lipfärdig och insåg att jag skulle stå här med grisarna en vinter till. Det var ju en yrkeschaufför med en stor transportbil och han var nog inte intresserad av att stå och vänta medan grisarna tog en runda ner till byn. Han skulle dessutom hämta några fjällkor på vägen ner som skulle till samma gård och den säljaren ville nog ha sina djur hämtade före midnatt. Jag gick in för att äta och då ringde chauffören. Jag hade fått veta att det var en bil från Tingsryd som skulle köra till Kalmar med grisar till slakteriet och sedan hämta hos mig. Han hade avlämningstid vid 10 och sedan skulle han till mig, så 12 var väl rimligt att tro. Han skulle enligt uppgift vara mycket erfaren så lastningen skulle "inte vara något problem". Jaja. Men han som ringde var inte alls från Tingsryd. Han var från Trekanten några mil härifrån. Den andre mannen hade fått förhinder så de skulle ta det i stället annars hade det inte blivit någon transport alls.
-Ska du ner och hämta slaktgrisar först då?
-Nä jag kommer direkt hemifrån så jag är väl där vid 9-tiden.
PANIK!!!
Då (igår kväll ) hade jag ju inte ens fått ut de sista två grisjävlarna ur hagen och än mindre lyckats stänga in dem.
Det blev inte mycket sömn i natt. Jag har mått skitdåligt och inte alls vetat hur jag skulle fixa det.
Jag gick i alla fall upp vid fyra och fixade med medicin och mat till Imse och mig. Imse blev mycket misstänksam och ville inte gå upp och inte ha någon mat först, men när det inte hände något särskilt som att matte tog på sig finkläder, så följde hon med ut.
Jag gick ut till grisarna vid 5 och hade med mig alla delikatesser. I grishuset låg det två döda grisar. Åtminstone kunde man tro det, för det gick inte att få liv i dem. De brukar inte vara med om så mycket som de var igår, det är jättevarmt ute och de går ALDRIG upp så tidigt. Jag satte till och med foten i rumpan på Daga, men hon rynkade inte på ögonbrynen ens.
Jag tog Imse med mig och gick med raska steg till brevlådan för att hämta tidningen. Det var länge sedan jag kände mig så stresssad. Efter ett toalettbesök gick jag ut till grisarna igen. Jag kollade till Disa och kultingarna. Jag ville att de skulle vara lite hungriga och gärna lite törstiga också så att det fanns något att locka dem med vid ilastningen, men det var ju inte meningen att de skulle törsta ihjäl eller bli galna av hunger. De hade det bra, så jag gick in till Daga igen. Hebbe hade gått ut och lagt sig i skuggan, men Daga låg fortfarande i huset. Jag fick upp henne med hjälp av kattmat och hon följde med ut. Har ni sett Crockodile Dundee? Han tittar mot solen och säger exakt vad klockan är. Han fuskar med en klocka i hatten, men det ser ju coolt ut. Daga tog en titt på solen, gjorde en snabb bedömning, bestämde att det var ALLDELES för tidigt att gå upp och gick in och la sig igen. Nu grät jag verkligen! Jag gick och uppvaktade Hebbe istället. Han hade ju i alla fall gått ut själv, så han måste ju ha varit vaken vid något tillfälle på morgonen. Om han nu inte hade gått i sömnen... Med hjälp av ett rasslande paket Havrefras och en klutt med kattmat så fick jag honom faktiskt intresserad av att följa med mig. Med tanke på att jag hade ägnat en hel dag igår åt att få ut dem så gjorde jag mig inga större förhoppningar om att det skulle gå idag heller.Skulle jag ringa och fråga om köparen var intresserad av bara en sugga med två kultingar? Skulle jag avboka alltihop? Skulle jag be grannen komma och skjuta dem och slänga dem i skogen?
När Hebbe och jag närmade oss hålet i staketet så hörde jag ett rassel bland stenarna bakom oss. Det var Daga! Ska han få något som inte jag får? Med ett oändligt tålamod, som jag egentligen inte hade, så lirkade jag och lockade. Vill 250 kilo gris inte gå, så kan man inte tvinga henne. Jag satte mig på en hink och pluttade ut kattmaten cm för cm.
08.52 hade jag fått ut bägge grisarna från hagen och fått in dem i den lilla hagen utanför boxen.
Ca 09.35 kom bilen. En jättebil med världens bästa chaufför!
Jag hade med goda vänner hjälp byggt en korridor från boxen ut till vägen och killen baxade bak bilen så att den stod perfekt.
Med hjälp av lite fler lastpallar så blev det riktigt skapligt. Nu är ju det här stabila tanter, så man kan inte var helt säker på att det man har byggt håller ändå, men det var det bästa jag kunde åstadkomma.
Jag före med alla godsakerna, dubbelvikt för att kunna komma under stöttorna på gången. Chauffören efter för att stötta lite, men jag sa till honom att INTE försöka fösa, för då skulle de bara backa direkt. Han hade en sådan där liten plastskiva som konventionella grisuppfödare använder för att fösa grisar med. Hade Daga velat så hade hon kunnat knäcka den på mitten med käkarna..
Vi hade tagit oss till halva gången flera gånger och backat tillbaka lika många när gode vännen A anlände. Han hade sagt att han nog kunde komma ut och hjälpa till och jag får ju erkänna att jag ställde mig lite tveksam till vad han skulle kunna göra, stadsbo som han är. Men hämta kall dricka och så skulle han väl kunna. Jag hojtade till honom att hämta en till lastpall och gå en lång omväg så att chaffisen kunde ta den i stället för plastplutteskivan. A hämtade den och klev in för att hjälpa till. Chaffisen tyckte att vi skulle ta både Daga och Hebbe samtidigt, men det tvivlade jag på att det skulle gå. Vi inriktade oss i alla fall på Daga och hade henne nästan på lämmen när hon tvärvände och slängde sig på lastpallen och karlarna och gick tillbaka. Det kom väl kanske en och annan svordom över läpparna...., och jag trodde att det var kört, men vi gjorde ett till försök. Tja, jag slog i huvudet på vägen tillbaka, men nu fick vi faktiskt med oss Hebbe också. Dessutom hade karlarna kommit på hur de skulle göra för att kunna hålla emot. Till slut stod jag mellan två grisklumpar på lämmen till bilen och tänkte att det här skulle nog kanske kunna gå i alla fall. Då blev Daga skitförbannad och tvärvände. Det blev lite trångt om man säger så.. Jag har fler blåmärken och rispor än vad jag har haft på länge. Skor med stålhätta hade inte varit fel. Vi fick i alla fall upp dem fast de var sura och chaffisen hade en sketans bra fjärrkontroll så han kunde stänga luckan i ett enda huj utan att behöva lämna sin post. Jag var visserligen instängd med grisarna...
Bilen var rymlig, ren och fräsch och luftig. Den var egendomligt sval med tanke på hur varmt det var ute.
Jag kom ut, han stängde in grisarna i boxen längst in och vi började om med Disa och kultingarna. Disa gick nästan rakt genom gången och tog med sig gyltan, men lillgalten försvann ut på gårdsplanen. Det gick i ett nafs att få upp de två på bilen och när Hebbe fick se henne genom gallret så blev han mycket kärlekskrank och började föra ett förfärligt liv. Kultingen tog en repa ner till grannen så jag fick gå och hämta honom. Han tog en repa runt traktorgaraget. Jag gick och hämtade. Gode vännen A föreslog att vi skulle öppna upp korridoren så att han kunde gå rakt upp på lämmen när han hörde de andra grisarna. Vi andra två ställde oss mycket tveksamma till det och jag sa att det behövdes infångare för att få honom att gå upp så brant. Vi satte oss och tog varsin glass. Vi lät A ta bort lastpallarna och då gick galten upp. A kommer att vara alldeles odräglig ett bra tag framöver..
Jag minns inte helt säkert för jag var helt slut och inte helt klar i knoppen av lättnad, men jag tror att klockan var runt 12 när bilen åkte!!
Visst jag kommer att sakna dem, men jag tror att de får det bra och Hebbe kommer i alla fall att få fler tanter.
Då var den epoken över. Det blir kanske grisar nästa år igen, men då talar vi om TVÅ kultingar på våren som ska ner i frysboxen på hösten. Aldrig mer vintergrisar.