Det är ju alltid trevligt med hemodlat. De enda gångerna jag har haft gröna fingrar är när jag har skrubbat bort algerna ur fårens vattenbalja och ändå försöker jag varje år. Det är som att fortsätta att stånga huvudet i en ekstam och efter alla hjärnskakningar fortfarande tro att det KANSKE ska kännas mjukt och skönt nästa gång. IDIOT.
I år köpte jag 3 ( TRE ) sorters sättpotatis. Mjölig potatis vill jag ha och det är ju King Edward och mandelpotatis är ju gott och sparrispotatis är ju urläckert, så det fick bli tre nätpåsar av varierande storlek med hem.
Nu har jag ägnat en bra stund åt att försöka få ner knöljävlarna i marken. Jag hade lika gärna kunnat ge mig på Stortorget i Kalmar, för det är lika mycket sten här. Enda sättet att få ner sättpotatisen tillräckligt djupt är att använda spett. Och spade. Och hacka. Och fingrar. Och så går det inte ändå.
Kom nu inte sättande med det där att odla i hinkar. Jag vill ha MYCKET potatis och jag vill ha ett potatisland!
Nu har jag arbetat bort tillräckligt med kalorier för att kunna sätta i mig en 450-grams Toblerone utan att få dåligt samvete och då har jag ändå inte fått ner mer än 3/4 del av sparrispotatisen. De andra två sorterna, vars påsar dessutom är större får vänta ett tag.
Visst kan man väl koka och steka sättpotatis också...?