Då har Disa och kultingarna fått komma ut. Det var väl inte helt lätt. Jo att få ut dem, men inte att få in dem igen. I hagen alltså. Disa stormade ut som en ångvält och kultingarna tog det lite mer försiktigt. Det är ju lite läskigt när den 16 kvadratmeter stora världen helt plötsligt blir nästan ett hektar. Disa tycker att världar ska var 1 hektar om det ska räknas som grisvärdig boning, för hon är ju inte van vid något mindre. Goda vännen E hjälpte mig ju att stängsla bättre, tätare och lägre för att det skulle bli mer kultingsäkert, men det är egendomligt vad små kultingar är. Att krypa under ett elstaket är platt intet när man bara är en tvärhand hög. Att få in en eldsprutande drake ( suggan Disa ) och en näve loppor på LSD ( två kultingar ) i en hage och helst samma hage och samma dag är en sysselsättning värdig en stoiker. Man måste ha ett enoooooormt tålamod. Man får inte stressa upp sig, för då stressar man upp alla och man får inte bli arg. Det senare har kanske ingen riktig betydelse för Disa, för hon var ju skitförbannad från första början, men risken är ju att jag gör något misstag i ilskan och det kan vara mycket farligt. Det gällde att fösa allihop i rätt riktning utan att närma sig alltför mycket. Den lilla plasträfsan i handen ger, i likhet med alkohol, en falsk  känsla av styrka, men jag vet att grisar och speciellt sura suggor, kan förvandla sådana träskaft till tandpetare utan att anstränga sig nämnvärt. Fast hon behöver egentligen inte använda tänderna. Lägger hon sina kilon ( 300?) i en rejäl knuff, så vinner hon nog på KO ändå. Eller WO, dvs hon walkar over hela mig.

Till slut fick jag i alla fall alla på samma sida av staktetet samtidigt. Under tiden Disa var innanför och kultingarna utanför var det liiite läbbigt, men till slut gick det som sagt bra. Nu betyder ju inte det att kultingarna ville stanna där efter att de hade fått mammas mjölk. Efter matpausen försökte de genast att utforska världen. Jag stod på vakt i flera timmar och använde plasträfsan som domptörpiska/fös-pinne för att mota "Olle-i-grind". Innan de hade lugnat ner sig så pass att jag vågade lämna dem så hade jag fått en kroppstemperatur strax UNDER 34 grader. Det var rätt skönt att komma in.

Ett till litet ( 200 kg? ) orosmoment var Hebbe. Han hade ju inte vänslats med Disa på länge ( tyckte han ), så han ville inget annat än att uppvakta henne. Han har stor respekt för elstaketet, men han stod och tuggade fradga så att det såg ut som om han hade rabies. Han fick sig i alla fall ett tjuvnyp av elen, så han stannar på sin sida. ( Länge till? )

Disa spankulerar runt med kultingarna. INTE i grishagen.

Rabiessmittade Herbert. De vita pluttarna på marken är fradga! Det ser ut som bomull. Fast kletigare.

På rätt sida om staketet. Fast inte om Hebbe fick bestämma...