Gammalt kinsesiskt ordspråk eller nåt. Idag blåste det i alla fall en frisk fågelvind genom håret.
När jag kom ut för att stänga in hönsen så låg det en halväten höna i en av hönsgårdarna. Tydlig hökattack. Fan också, säger man då och tackar för att det bara var en. Nättaket hade lossnat från hönsboden så det var fritt blås för den som ville ta sig in. Jag gick runt till dörren för att kolla om de hade värpt något och de satt så klart inklämda i ett hörn livrädda. Att de var riktigt rädda den här gången var inte så konstigt. Jag hann ta ett steg in genom dörren, när höken kastade sig ut genom dörren, slet av mig mössan med pannlampan och försvann över hustaket. Hade jag varit jäääkligt snabb, så hade jag kunnat ta den med händerna och då hade den inte haft en så vacker hals nu, kan jag säga. Lite mer knyck på den hade det nog varit...
Antagligen hade det varit för mörkt för den i boden, för trots att den hade tagit sig in genom hönsluckan så hade den inte tagit någon mer höna. Eller också var den mätt.
Måste fixa nättaket imorgon.