Fredagen blev som det brukar bli när jag ska göra något, dvs inte alls som jag hade planerat. Ergo - Planera aldrig!
Jag har fått tag på skapligt billig ved en bit härifrån. En rätt bra bit om jag ska vara ärlig. Anledningen till att jag hittade dit från början var att de skänkte bort ett växthus. Eftersom det står GRATIS stämplat i pannan på mig så är växthuset nu så sakteligen på väg till Västrahult. Glasruta för glasruta. Nu fanns det också en myckenhet ved pa samma plats och jag har börjat frakta densamma med traktor och vagn. Det är inte helt lätt, för veden ligger lite illa till, så jag får ställa vagnen ner på vägen, köra upp för en backe, handplocka veden i skopan och köra nerför backen och tömma på flaket. Lite omständigt kan man tänka. Jag har varit och hämtat ett lass och i fredags var det dags för ett till. Jag startade i mörkret i ottan och körde först till en mack för att tanka traktorn. Fortsatte till vedadressen och började lasta. Då ringer min telefon och en trevlig man från verkstaden vid macken undrar om jag möjligen saknade något. Antagligen när jag hoppade in i traktorn efter att ha tankat, trillade min plånbok ur fickan. Jag blev alldeles kallsvettig av tanken på vad som hade kunnat hända om inte någon mek hade varit tidig på jobbet och dessutom var exceptionellt ärlig. Jag fick lägga på en rem för att hinna dit innan de stängde, men jag var ju ändå tvungen att lasta fullt på vagnen. Det blir lite för dyrt att köra med halvt lass på traktorvagnen. Efter att ha fyllt vagn och skopa blev det till att jäkta iväg. Jag funderade på vad jag skulle göra för att visa min tacksamhet för återbördandet av min plånbok och bestämde mig för att köpa lite fikabröd. Med vad? Jag hade ju inga pengar. Och vad skulle de med fikabröd till en halvtimme innan de slutade för veckan? Dååålig idé. Jag rullade vidare och mitt i en korsning ca 3 km innan verkstaden så började ett av framhjulen att vobbla. Punktering! Jag lyckades ta mig ur korsningen, men fick i alla fall stanna helt olämpligt. Jag fick en massa sura tutningar på mig. Hur tänker folk? Tror de att man stanna så helt utan anledning? Tror de att traktorn lutade betänkligt för att jag ville att den skulle göra det? Trodde de att jag hade släppt ur luften "bara för att"?
Jag hade ju som tur var telefonnumret till verkstaden på mobilen eftersom de hade ringt upp mig. Jag ringde och meddelade att jag inte skulle hinna i tid för att hämta min plånbok och undrade om någon vänlig själ kunde komma hit med den och samtidigt laga min punka. Smidigt sätt att be om hjälp... Fredag eftermiddag... Det var i alla fall samma kille som hade hittat min plånbok som offrade sig och kom och hämtade mitt traktorhjul på övertid. Jag stannade och väntade vid traktorn och genomled flera ilskna tutningar från medtrafikanter. Jag hejdade mig från att räcka ut fingret genom rutan. Dels för att man inte får ut fingret genom fönsterna på traktorn och dels för att jag i värsta fall skulle behöva lift därifrån om det inte gick att fixa däcket.
Killen var borta ett tag och under tiden passade jag på att tömma min plånbok som hade legat ute ett tag på marken och hängde sedlar och annat på tork på ryggstödet till passagerarsätet i traktorn. När han kom tillbaka behärskade jag mig och kastade mig INTE om halsen på honom. Man ska inte skrämma slaget på unga pojkar. Desutom hade jag hört vad han som svarade i telefonen hade sagt till mekanikerna. "Det står en tant med punktering nere vid Förlösavägen". Surt när man inser att man inte är 25 längre.. Kille fick i stället för en kram lite ( mycket) pengar och två biocheckar som nu hade torkat till lite grand. Jag kom i alla fall hem, fast det var kolmörkt ute. Nu har jag sovit hela gårdagen och idag blir det inte så mycket gjort heller. Heldagsjobb är inte vad jag orkar med, vad du anonyme kommenterare än tror.
Jag har fortfarande minst fyra lass med ved kvar att hämta...