En av hönsbodarna var i ett bedrövligt skick och skulle jämnas med marken. Dörren trillade nästan av på egen hand och jag trodde att hela boden var rejält fuktskadad. Tji fick jag. När jag hade fått bort halva framsidan och 2% av golvet så var det bara kärnvirke kvar. Jag började fundera på om det hade varit bättre att renovera den i stället, men insåg att det aldrig hade blivit av. Jag är inte så bra på att snickra. Nu visade det ju sig att jag inte är så bra på att riva och rasera heller. Jag tänkte att jag kunde mosa den med hjälp av traktorn. Jag satte full fart och körde in skopan i ena kortsidan. Det enda som hände var att boden flyttade sig drygt en meter på diagonalen. Boden har stått där ett tag nu utan att det har hänt så mycket, men innan Hönsbytardagen 11 juni så var det tvunget att få bort den. Nu erbjöd sig snälla Henke att rasera den. Ja egentligen var det snälla Louise som erbjöd att Henke skulle göra det...
De kom i alla fall hit en kväll häromsistens och betittade eländet. Henke gav sig hän med en kofot och händerna och fick bort ena gaveln. Nu såg det genast mer hanterbart ut. Vi diskuterade vad som var lämpligast och några dagar senare så slog jag ett spännband om ena väggen och drog till med traktorn. Jag hade tänkt att väggen skulle ge vika och boden falla ihop som ett korthus. Det hände inte. I stället lyfte hela boden och lade sig på sidan. Nåväl, jag fick ju lättare att nå taket i alla fall... Jag orkar ju inte så mycket på en dag, så jag har hållt på ett tag nu och det har försvunnit en hel del. Jag har använt kofot och motorsåg. Jag hade tänkt att bränna upp lite i taget varefter jag bröt loss det, men det supertorra vädret har inte tillåtit det, så jag har slängt allt bråte på den gamla gödselplattan för att kunna tutta på i höst. Fast som det har regnat i två dagar nu så kanske jag skulle kunna göra det nu. Idag skulle jag bryta loss lite mer innan jag körde in till Kalmar för lite ärenden. Nu var jag framme på de sista brädorna i taksvallet och eftersom boden låg ner så var det ganska högt uppe. Jag sträckte mig upp med kofoten för att kunna bräcka bort en bräda, slant med både en fot och en kofot och slog mig själv i huvudet med det sistnämnda. Fy attans vad ont det gjorde. Och vad det blödde sen! Dessutom blev jag alldeles yr och fick sätta mig ner en stund. Jag hade kanske behövt lite landstingstillsyn vad gäller en misstänkt hjärnskakning, men så tusan att jag skulle sitta på akuten och tala om att jag hade slagit mig själv i huvudet med en kofot. Fast som sagt - Dianne skulle inte bli förvånad.