Viljan att lämna den varma sängen med det goa flufftäcket, begränsas starkt när det är 14 grader i huset. Det är tanken på att det kommer att bli ÄNNU kallare om jag inte kliver upp och tänder brasor, som slutligen driver mig ur sängen. Jag står och huttrar medan jag tänder i de två rörspisarna. Sedan blir det ett låååångt toabesök (elvärme), innan jag tar den microugnsuppvärmda kornkudden och kryper in  under flufftäcket igen. Där har Skatten hållit ställningarna så att det är varmt och gott. Fast han uppskattar också värmekudden. Dessutom skulle han ALDRIG lämna sin plats under flufftäcket innan inomhustemperaturen har blivit mer kattvänlig. Det blev lite fler upphoppande med vedinläggning, innan inomhustemperaturen hade blivit i nivå med "kliva-upp-ur-sängen-värme".

Jag hämtade inte tidningen på morgonen, utan sparade det till postpromenaden. Allt för att undvika utomhustemperaturen. Jag var, som vanligt, påbyltad som Barnen från Frostmofjället, men jag frös ändå. Ju närmare jag kom brevlådan, desto rödare blev näsan och när jag kom fram, så såg jag ut som Rudolf med röda mulen. Tidningen hade ju legat där i flera timmar, men det fanns ingen post! Eftersom jag väntade på några paket, så förstod jag att postis var sen. Jag väntade några minuter för att se om han dök upp, men sedan kände jag att näsan höll på att bli blå, så då gav jag upp. Jag hade allvarliga överläggningar med mig själv på vägen hem. Ska jag ta moppen ner efter lunch? Ska jag strunta i det till imorgon? Nej, du behöver motion och du kan inte låta paketen ligga över natten. Jag försökte äta så långsamt jag kunde av lunchen, för att skjuta på postpromenaden i det längsta. När jag byltade på mig för andra gången, så började det snöa. Mycket. Fast då var det å andra sidan inte så kallt. Nu visar det sig om jag kommer ut genom dörren imorgon, eller om jag är insnöad. Mer än vanligt.