Behandlingsbadet var skönt som vanligt, men fy vad kallt det var att gå upp. Jag blev så knottrig att man hade kunnat riva morötter på armarna. Jag ska nog försöka boka tider tidigare på dagen hädanefter, för det är så bökigt att komma hem när det är mörkt. Jag är ju lite småvinglig i vanliga fall fast det knappast märks, men när det är mörkt är det klar benbrottsrisk. Ska jag bara stänga in alla kräk är det väl en sak, men idag skulle jag tömma moppen på 125 kilo foder. En säck till gröna boden, en säck till blåa boden, en säck till kaninerna.... Ja ni vet. Innan jag började med det, så var det utfodring av får och kalv. Den lilla hönan som rymde igår satt nu näääästan invid nätet, så jag lyckades sträcka in armen under boden och fånga henne. När jag släppte in henne, hörde jag ett litet kvittrande från baksidan av den blåa boden. Där satt det två hönor som hade beslutat sig för att campa. Fånga in dem var lätt, men när jag slängde in dem i boden, så hoppade ett annat fanskap ut och försvann ut i skogen. Jag funderade en stund på att donera honom till forskningen (rovdjuren), men sedan gick jag in och hämtade bautastrålkastaren och började leta. Jag hittade den ganska snabbt och när jag släckte lampan för att fånga fågel-jä-n så sprang den själv in genom luckan. Bära in nästa säck. Utfodra kaninerna. Säck. Hönsen på andra sidan hade i alla fall gått in allihopa. Det hade varit bra om jag hade kunnat låta fodersäckarna vara kvar i moppen tills i morgon, men då blir det snoigt imorgon, för då ska jag till verkstaden och sedan och köpa kutterspån, och det finns liksom inte rum för både 125 kilo foder och fyra balar spån i min moppe. Vad gjorde jag sedan? Jag undvek att titta på termometern i köket och tände i bägge spisarna, innan jag började med middagen. Så mycket enklare livet är, när det är ljust till 22.00.