Idag började kampen för överlevnad. Minus sex grader på morgonen. Det är nu jag måste kämpa för att inte frysa eller svälta ihjäl. Eller, ja, hmpfr, kanske inte det sista. Min gode vän Per brukar säga, att med mina frysboxar så klarar jag tredje världskriget. Ska sanningen fram, så klarar jag nog fjärde också. Hur som helst, kallt var det i alla fall på morgonen. Jag drog mig läääänge för att gå promenad. När den sedan blev av, så gick den å andra sidan snabbt. Det gick helt enkelt inte att såsa, för då hade jag frusit ihjäl. Jag förstår inte hur man kan ändras så kapitalt. Jag har aldrig varit frusen. Jag var den som gick i kortärmat hela vintern, men efter stroken, så kan det helt enkelt inte bli för varmt. (Jag ska kremeras när jag dör och med mitt syndiga leverne, så lär jag inte komma till himmelen och där nere ska det vara varmt har jag hört.)
Unghönsen i den blå boden hade inte lyckats rasera mellanväggen. De är antagligen jättesura på mig, men nu har jag fått bestämma någonting i alla fall. Det är inte ofta jag får det när det gäller mina djur!!
Jag tänkte äta tortillas till lunch. Jag hade tagit upp en påse lammfärs för att tina. Jag satte på en stekpanna på spisen och tog fram färspåsen. Det var väldigt vad den färsen var mörk. Det luktade lite konstigt ur påsen också. Inte äckligt, bara konstigt. Inte alls som lammfärs. Lagom till att margarinet i stekpannan hade börjat ryka så hade jag funderat färdigt. Det var en påse med kattmat. Slaktavfall, kokat och malt. Det hade säkert gått att äta det också utan att bli sjuk, men det var inte riktigt vad jag ville ha i mina tortillas. Det blev istället revbensspjällen som jag skulle ha imorgon. Och så blev lunchen försenad 45 minuter. Jaja.