Nu skrivs det så klart mycket om 11te september. Årsdagen av det värsta terrordådet i historien, ligger som ett svart moln över, inte bara USA, utan också över resten av världen.

Samma datum 2003 mördades Anna Lind. När de rapporterade på nyheterna om hennes död, så låg jag själv på lasarettet efter min stroke. De skruvade upp volymen på alla radioapparater för att alla patienter och personal skulle få ta del av rapporterna. Jag fick min stroke den 9de och två dagar efter hade jag fortfarande en djävulsk huvudvärk. Det var som om någon stötte en glödgad skruvmejsel i vänster öga. Jag var inte ett smack intresserad av att lyssna på en skrällande radio om ett mord. Min värld blev väldigt liten i en hast. Jag har väl haft lite dåligt samvete för det, men när man ser bilderna från Ground zero, så inser man att det är precis det som händer. Världen blir liten. Det är en oerhörd tragedi när så många tusen dör, som i USA, men det är ändå privatpersonernas sorg som gäller.

Min sorg består av att jag fick mitt liv ändrat. Jag tycker så klart att det har ändrats till det sämre, men jag lever ju i alla fall. Det gör inte de som offrades på World Trade Center.