Nu får jag väl ta och berätta om allt som hände igår eftermiddag också. Efter att blodprovstagningen på Lisa var överstökad, så körde jag ut traktorn från gårdsplanen, så att alla fyrbeningar kunde släppas ut. Jag fick ihop ytterligare ett jättelass till tippen. Jag åt lunch och tog med mig ett par mackor och ett äpple (mycket klokt visade det sig) och vände traktorkylaren mot återvinningsstationen. Väl där började jag lasta av och slängde käft med Christer som ansvarar för soporna. (Ha, den beskrivningen skulle han inte gilla!). Efter en liten stund dyker det upp ett par, som kliver ur bilen och börjar prata med Christer. Mannen visar flera gånger fram sin tumme och när jag kommer närmare, så hör jag att de talar tyska. Christer och hans fru har en hel del tyska vänner. Christer ropade på mig och frågade om jag trodde att de fixade sådant här på den närbelägna vårdcentralen. Den tyske mannen hade en metkrok i sin tumme. En STOR metkrok som satt fast med hullingarna, så det var inte frågan om att bara dra ut den. Mina tyskakunskaper är rätt begränsade (20 ord och alla är substantiv), men jag lyckades med gester föreslå att vi skulle slå något hårt i huvudet på mannen och dra ut kroken där och då. Hans fru uppskattade skämtet mycket, men jag är inte säker på att han gjorde det.  Jag sa att vårdcentralen givetvis fixade det och lånade Christers telefon och ringde för att förvarna att vi kom. Nu är det ju inte så enkelt att man bara ringer upp och får prata med någon, det tillhör forntiden, nej, nu får man lämna telefonnummer och så ringer de upp, när de får tid. Jag tyckte att de kunde åka dit, för det var ju i alla fall akut. Christer frågade om inte jag kunde följa med dem och visa vägen dit. Han skulle se till att mitt jättelass blev lossat. Visst sa jag som den vänliga själ jag är. Vi åkte till VC och jag ringde på dörren. Dvs jag tänkte ringa på dörren, men då såg jag lappen som sa att de var på utbildning hela eftermiddagen och hade därför stängt. Det var bara att på knagglig (obefintlig) tyska (dvs tysk-svensk-engelska-semaforering) tala om att vi var tvugna att fortsätta (händer som vevar söderut) till vårdcentralen vid lasarettet (krankenhaus?)som var jourcentral. Vi gick tillbaka till bilen, men då kom det en sköterska utspringande. Hon hade ringt upp Christer på hans telefon och han hade sagt att vi redan stod utanför VC. Hon talade om att det inte var jour på den vårdcentralen längre, utan på ett annat ställe på lasarettet. Det var ju tur att jag fick reda på det, för annars hade nog tyskarna trott att jag höll på att visa dem stora seightseeingturen runt Kalmar. Nåväl, vi drog vidare mot lasarettet. Det var i alla fall enkelt, för det räckte med att peka i varje korsning. Innan vi kom fram, kom jag på att jag nog behövde ordna en del saker. Jag behövde prata med Christer, men jag hade bara telefonnumret till hans fru. Jag ringde upp henne och bad henne ringa till honom och säga till honom att köra ut min traktor utanför tippen, för annars skulle den ju vara inlåst när jag kom tillbaka. Jag berättade att vi var på väg till en ny jourcentral på lasarettet. Den ligger inte precis vid stora ingången, men jag visste ju, när sköterskan på VC förklarade. "Gamla personaladministrationen", Javisst. Väl där, gestikulerade tyskan att hon var mycket tacksam (tror jag i alla fall. Det kan ju ha betytt att hon tänkte skicka en brevbomb....) för att jag var med, för de hade aldrig hittat själva. Speciellt eftersom det inte var någon på VC som talade tyska. Den sköterskan försökte med engelska, men det kunde inte de. Väl framme på jourcentralen så ringde jag på klockan och dörren öppnades av en förvånad kvinna. Hon jobbade som läkarsekreterare och jobbade övertid. Jourcentralen hade inte öppnat än. Den tyske mannen visade upp sin tumme och vi blev insläppta. Har man ett finger som sticker upp som en konstant önskan att få lift, så kan man inte vara ute i illasinnade ärenden. Efter en stund kom det en sköterska som skulle öppna jourcentralen. Jag var lite nyfiken på hur länge den här joucentralen hade funnits, för jag hade inte hört om den, men hon hade inte alls lust att svara påfrågor. Hade vi kommit innan öppningstid, så fick vi vänta. Hon var väl inte direkt otrevlig, men lite lätt snorkig. Till slut tog hon i alla fall tag i ärendet och när hon fick höra att de var tyskar, så utbröt stora "jättebesvärligt-kan-inte-språket-är-utlänningar-svåra-papper-fylla-i-vet-inte-himla-med-ögonen".  Tyskarna var väldigt välorganiserade (tyskar!) och hade alla papper och EU-kort klara. Sköterskan börjar på fullständigt urusel engelska förklara att om de inte hade papperna klara, så skulle de få betala nästan 2000 kronor. Jag sa att de inte talar engelska och att han hade alla papperna i handen. (Den utan metkrok). Då vänder hon sig till den tyska kvinnan, talar fortfarande engelska (dålig), men nu höjer hon rösten och a-r-t-i-k-u-l-e-r-a-r mycket tydligt, vilket är svårt när man talar sämre engelska än min hund. Jag förklarar ännu en gång att de inte talar engelska, men jag undvek att påpeka att de heller inte är döva. Sköterskan tar papper och EU-försäkringskort och fösvinner bort i korridoren, dock icke för gott (tyvärr). Hon går in i ett rum och det utbryter ett fasligt diskuterande. Den tyska kvinnan gestikulerar att de kan betala, för de får ändå ut pengarna när de kommer hem. NISCHT, sa jag. Det här får hon fixa. Kalmar har måååånga tyska turister på sensommaren. Sköterskan kom tillbaka och log med hela ansiktet och berättade att deras "paper vas good". Hon lyckas däremot inte registrera dem i datorn. Hon ber att de ska skriva sina namn på ett papper. Mannen hade tydligen polskt påbrå och följaktligen ett namn som inte såg tyskt ut. Det fanns t.o.m. "lustiga" bokstäver, det var därför som hon ville ha det skrivet en gång till. Då kom det en ung kvinna in genom ytterdörren och gick i i ett rum bredvid oss. När hon kom ut, hade hon bytt till vit rock. Det var läkaren. Sköterskan ropade på henne och bad om hjälp. När läkaren hade kollat vad det var för fel, så vände hon sig till mannen med den övertydligt pekande tummen. Vi har många utländska läkare inom Kalmar Landsting. De kommer bland annat från Polen. Vet ni var den här läkaren kom ifrån? TYSKLAND. Vi började nästan gråta av glädje alla tre. Paret för att de slutligen kunde bli förstådda och jag för att jag slapp semaforera. Metkroken blev bortopererad och fick följa med som souvenir i en liten plastburk och vi åkte tillbaka till soptippen. Min traktor var utkörd och jag åkte hem. Väl hemma, hade jag ju en del att pyssla med, så jag bara ställde traktorn vid sidan av vägen. När jag skulle gå ut med Imse på kvällskissen, så gick jag förbi vagnen. Det var något som inte stämde. Den ena grinden som fungerade som golv, var borta! Jag måste ha tappat den på vägen hem. Nu var klockan över midnatt, men det skulle ju vara farligt om någon körde över den i mörkret. Jag var rätt säker på att jag inte hade tappat den på stora vägen, för där skumpar det ju inte och hade jag det, så hade nog någon annan "hittat" den redan. Det var bara att hoppa in i moppen och ge sig ut och leta. Jag hittade den inte. Jag kom hem 01.30 efter att ha kört runt halva kommunen och letat. Jag hittade den inte.

Jag sov gott.

Så kommer vi då till dagens överskrift. Efter att ha varit på behandlingsbadet idag, så åkte jag till IKEA för att köpa fler burkar. Det blir snart en massa tomatmarmelad och jag kan inte lägga ner mer i frysen. Det behövs utrymme till allt kalv - lamm - och griskött som ska ner i höst. Jag köpte alltså fler konservburkar. Jag ska absolut inte äta glass (socker och fett), men i kassakön så blev jag ruskigt sugen. Jag gick in i matavdelningen efter kassan och tittade lite. Vet ni vad de säljer!!?? Fryst potatismos. Jag säger det igen. Fryst potatismos. Jag var tvungen att fråga i kassan om det verkligen fanns en marknad för det och det finns det tydligen. Jag bad om en glass, men det enda jag fick var en en tom strut och en servett. Jag trodde faktiskt att det var ett skämt, för jag kunde ju inte tro att hon hade glömt att fylla i mjukglassen. Jag började fnissa och hon såg lite misstänksam ut. Hon tog betalt och jag stod fortfarande med min tomma glasstrut och undrade när hon skulle märka att den var just tom. Det visade sig att det varken var ett skämt eller en miss. Man ska fylla i glassen själv. Visst kommer all mjukglass ur en maskin, men en sådan här automat har jag aldrig sett förut. Man sätter struten i en liten hållar och trycker på en knapp. Maskinen drar upp struten i maskinen och spruttar ut en stilig klick med glass. Allt för bara fem spänn. Ni visste förstås allt om det här, men jag tyckte att det var så roligt att jag funderade på att köpa fler glassar, bara för att det var så roligt att få dem fyllda i maskinen.

Jag tänker inte rätta några sravfel förrän imorgon.

Godnatt.