En av de första leksakerna som jag köpte till Imse, var en boll på snöre. Det tog ett tag innan hon fattade hur rolig den var, men sedan fick hon inte nog av att springa och hämta den. När den hade blivit helt utsliten och snöret hade gått av, så köpte jag en ny. Det var ju tur att jag inte hann slänga den gamla, för den nya var inte alls lika bra som den gamla. Imse fick dessutom en boll på snöre av Ing-Marie, men den var inte rolig den heller. I början på sommaren lyckades jag få iväg en riktig lyra med bollen och den fastnade uppe i den jättestora lönnen utanför huset. Katastrof!! Imse sprang runt och letade och letade och kunde inte förstå var den var. Jag kunde inte heller se den i allt lövverk, så jag kunde ju inte försöka få ner den med stenkastning eller så. Imse var så ledsen, att jag starkt övervägde att ringa till brandkåren och säga att det satt en katt i trädet. "Och när ni ändå är uppe och tittar, kan ni väl ta ner Imses boll....." Jag insåg att det hela fick anstå till hösten, när löven hade fallit av. Idag när jag åt middag, så gick Imse ut och kollade runt lite. Efter en stund kom hon rusande in och hoppade upp och ner vid matbordet. I munnen hade hon favvisbollen! Duktig är hon den lilla fröken, men så duktig så att hon klättrar i träd är hon inte, så antingen har bollen trillat ner i blåsten, eller också fastnade den inte alls, utan landade bara utom synhåll. Nu hade hon i alla fall hittat den och krävde att genast få den kastad. Det var bara att ge upp middagsmaten och ge sig ut och träna högerarmen. Nu aktar jag mig noga för att kasta åt träden till.
Ni vet hur det är med små barn - Man köper en dyr leksak och så har de roligast med kartongen som den kom i. Imse behöver inga dyra leksaker, hon nöjer sig med gammalt och slitet. Ni ser nog vilken jag menar.
En av övningarna på valpkursen var att hoppa upp på stenar och leta godis. Det har blivit en av Imses paradgrenar. Jag trodde faktiskt inte att hon skulle klara av så stora stenar som hon gör. Hon kastar sig med dödsförakt uppför lodräta stenväggar för att komma åt korvbiten. Nu har hon kommit på en annan fördel med dessa stenar. Hon vill ju inte alls att vi ska gå från gården. När vi väl har kommit en bit på väg till brevlådan, så kan jag ta av kopplet och hon springer glatt, men innan jag har fått på henne kopplet....Förut har hon krupit under sängen, men då drar jag ut sängen, så det funkar inte. Hon har sprungit bakom huset, men då hittar jag henne. Hon har lagt sig på sidan och spelat död, eller åtminstone svårt sjuk. Men nu...
Förmodligen har katterna skvallrat om att Matte har brutit fotleden en gång när hon klättrade upp i ett stenröse för att få tag på en sjuk tacka.
Jag kan i alla fall höra henne sjunga (Imse alltså) - Du kan inte ta mig. Du kan inte ta mig.
Och Nina - Blåbären är inköpta från lastbil i Rockneby (jag tog traktorn dit förra fredagen) och kommer antagligen från Värmland eller så. Jag gav 300 kronor för 5 kilo. Det innebär att någon stackars plockare har slitit ont för kanske halva den summan. Jag skulle inte sparka mig trött för de pengarna. Här i skogarna finns det visserligen blåbär, men inga mängder. Man plockar och plockar. Det säger plink och plonk i hinken och efter en evighet, så säger det fortfarande plink och plonk, eftersom man inte ens har fått ihop bottenskyla. Jag är fanatisk svampplockare, men bär? Nix! Jo förresten, jag plockar björnbär när de kommer. De är lite större och så kan man stå upprätt och plocka. (Finns också att köpa på Willys. Skitbilligt, men säg det inte till någon....)
Handen? Jodå, den har inte lossnat än. Det är väl annars nästa katastrof på listan... Jag ska ta stygnen på fredag och sedan tar sjukgymnastiken vid. "Fingrar uppåt sträck. Fingrar nedåt böj."