Idag har tackorna sluppit ifrån sina lamm. Nu skulle väl inte de utrycka det så, utan mera som att jag brutalt har slitit barnen från mödrarna, men tackorna behöver verkligen vila tuttarna nu. Gullis bagglamm är nästan lika stor som henne nu. Det är ju klart att hon inte kan bli rund och go i hullet då. Allt som hon äter, går ju direkt ner i gapet på honom. Nu är det ju inte riktigt  så enkelt att man bara skiljer dem åt. Först ska alla stängas in i lilla boxen, fast inte kvigan Lisa, för då kan jag inte gå in i boxen utan att ha ishockeymålvaktsutrustning på. Sedan stänger jag boxdörren plus ytterdörren. Sedan tar jag ut en tacka genom boxdörren, stänger boxdörren och släpper ur tackan genom ytterdörren. Fast så enkelt är det ju aldrig, för när jag ska ta ut tackan genom boxdörren, så följer det med en massa annat. Det kan vara hennes lamm, eller någon annans lamm, eller en annan tacka. Huvudsaken är att inte ALLA lamm och tackor följer med ut, för då har man inte uträttat ett smack. När man har föst in och ut, in och ut, så har man (förhoppningsvis) en tacka mellan boxdörren och ytterdörren, så att man kan släppa ut henne. Sedan gör man om samma sak, tills man har alla tackor ute och alla lamm inne. Det är lite som att plocka loppor med gaffel, men har man bara tålamod, så går det bra till slut.

Sedan ska då tackorna och Lisa ner till sommarbetet igen. DET är inte lätt. Lammen står i boxen och skriker MAMMA!!!

Då svallar moderskänslorna över och de har glömt hur besvärligt det är att vara mamma till en konstant vrålhungrig tonåring. Först försöker jag med en hink med hönsmat. Det gör jag alltid och varför jag gör det är en gåta, för det lyckas aldrig. Hönsmat är mycket godare än vete, så tackorna följer med en liten bit och sedan hör de att lammen bräker och så springer de hem igen. Då tar jag ett rep på den envisaste tacken och idag var det Gullis. Jag lyckades släpa med henne förbi grannens tomt (ca 75 meter) och då följde ju Lisa och de andra efter. Fast bara dit, sedan vände Iris och sprang hem. Och då följde ju de andra med också. Ja, utom Gullis då förstås. Henne hade jag ju "kopplad". Då band jag Gullis i ett träd och gick hem efter de andra. Jag tog ett rep om Iris också och började gå ner mot betet med henne också. Alltså. Två tackor i rep, en hink med vete och hönsmat, 600.000 mygg och sex triljoner knott. Då vänder den tredje tackjäveln Gipa2 om och springer hem!! Vad skulle hon göra det för? Hon har ju inte ens några lamm. Det var ju hennes som var dödfött. Det var bara att binda Iris på samma ställe som Gullis och gå hem efter Gipa2. Lisa sprang strängt taget fram och tillbaka hela tiden, för hon fattade inte om vi skulle gå ner till betet eller stanna hemma. Jag kan nog säga att jag var minst lika förvirrad jag . Gipa2 var i alla fall omöjlig att få med sig. Hon ställde sig mot staketet så långt från utgången det gick och bräkte förtvivlat. Jag gav blanka fan i henne och tog de andra och gick. Nu var det väl inte riktigt så enkelt det heller. Att få med sig de två motsträviga tackorna, kan bara jämföras med att försöka flytta två betongsuggor (stora vita trekantiga betongklumpar) från ett vägarbetet, med hjälp av två repstumpar, samtidigt som man bär en hink med vete och hönsmat, ropar och lockar - fååååårena, komkomkom, Liiiiisa, nu går vi till sommarlandet - samtidigt som man försöker bekämpa de 600.000 myggen och de 6 triljonerna knotten genom att semaforera som ett vindkraftverk.

Har ni sjungit "Moster Ingeborg" någon gång? Det är en rörelsesång där man ska härma Moster när hon går på torget. "Så svajar plymen" och "så svajar hatten" och "så svajar Moster". Kommer ni ihåg den? Det slutar med att man ska göra alla rörelsena på en gång och det är förskräckligt roligt när man är barn. Eller bara scout...

Att förflytta två motsträviga tackor med två rep, 6 triljoner osv, är precis som den sången. Till slut rör man alla delar av kroppen bara för att slippa så många knottbett som det går. Sin egen kropp alltså. Tackornas kroppar gör utmärkta imitationer av egyptiska stenstoder. De vägrar att röra sig.

När jag hade lyckats förflytta hela konkaronget ca 200 meter, då kom Gipa2. Hon hade väl upptäckt att jag inte tänkte krusa mer för henne och beslutat sig för att det inte var kul att vara ensam. Dessutom misstänkte hon väl att det fanns en risk att hon kunde få vara barnvakt och det låg helt klart inte i linje med hennes planer. Helt plötsligt gick det så bra att förflytta sig, att jag tog risken att släppa alla lösa. De sprang med lätta steg ner till betet och jag kom långt efter. Nu är i alla fall alla tanterna där de ska vara och lammen är här hemma. De står fortfarande inne och får nog göra det i ett par dagar, så att de lugnar ner sig lite.

Ringer Jordbruksverket på måndag och vill komma och vaccinera allihopa på tisdag, så säger jag att de har ringt fel och lägger på luren....