Varför sparar man en sådan här ridhjälm?

Nog för att jag har dubbelhakor. men SÅ stora är de inte att det här hakbandet passar. På "min tid" (när var det nu då....?) kunde man köpa extra hakband om det gamla gick sönder. Man fäste det runt hjälmen och det fungerade utmärkt. När det här hakbandet började bli slitet, så gick jag in i en ridshop och ville köpa ett extra hakband. Hon tittade på mig helt oförstående. Jag förklarade hur det såg ut och hur det funkade. "Det kan inte vara godkänt", sa hon. Vaddå godkänt? Det hade blivit mycket billigare! Nu åkte jag på att köpa en ny hjälm istället. Vad gjorde jag då med den gamla? La upp den på hatthyllan igen. Den kan ju vara bra att ha. Någongång....? Nu är den visserligen inte slängd än, men den är på väg ut genom dörren.

Jag har en gammal favvisjacka som jag köpte på GKs i Ullared för en maaaassa år sedan. Den är hur praktisk som helst, med många stora fickor. Dvs den var, för nu hivade jag ut den på traktorlasset för att slängas. Det fanns nästan inget foder kvar inuti ärmarna och det var hål i flera fickor. Bara att slänga. Eller?  Näe, det gick inte. Dagen efter plockade jag upp den ur sopsäcken, tvättade den och hängde upp den igen i farstun. Fodret syns ju faktiskt inte på utsidan. Och den ÄR väldigt praktisk. Jag kan väl inte slänga allt!!

Jag fick besök i förrgår. Jag fick ett SMS där han undrade om han fick komma på besök med sin fru. Jag sa att det gick bra, förutsatt att han inte körde i diket. Vem det var? Fågelskådaridioten så klart. Ända sedan den där händelserika aftonen med uggleskådning, så har jag funderat över hans namn. Han har samma efternamn som en mycket god vän till mig. Dessutom kommer han från samma ställe som min gode väns pappa. Jag tänkte att jag skulle fråga min vän någon gång om saken. Nu behövde jag inte det, eftersom de kom på besök. När jag fick se hans fru, så kände jag igen henne direkt. Jag kunde bara inte placera henne. Jodå, hon och jag hade bland annat paddlat kanot med scouterna och han var kusin med min gode vän. Världen är verkligen liten. Historien om "ugglekvällen" blev dessutom ännu roligare, när hon berättade att hon satt på tåget, när hon fick ett SMS från sin man, där han skrev att allt skulle ordna sig och att hans pappa var på väg. Det är ju kul att få ett sådant meddelande när man inte ens vet om att något är på tok. Sedan hade hennes svärmor ringt och frågat om hon hade hört något. Kort sagt, något oroligt. Det blev i alla fall en trevlig fika innan de gav sig ut för att titta efter ugglor. Eftersom det var en kvinna med den här gången, så oroade jag mig inte ett dugg.

Jag fick besked från medicinmottagningen om de senaste provsvaren. Mina värden är helt kalas!!!