Nä, ok, de är inte mina, men det är väl meningen att jag ska ta ansvar för dem. BIG MISTAKE!!!

En bekant till mig som försökte få mig att börja rida för ett par år sedan sa att det inte var några problem om det "hade gått några år. Det är som att cykla."

Det jag kan säga är att jag inte har försökt mig på något tvåhjuligt fordon sedan stroken 2003. Visserligen har inte hästar två hjul, utan fyra fötter, men man behöver nog lika mycket balans ändå,

Jag har knappt sett en häst på vykort på 25 år men det där som folk säger om hästar att de " bits i framänden och sparkas där bak" stämmer bara delvis.

De är livsfarliga i mitten också. Det är nämligen där man ska sitta....Typ.

Hästar har tänder som pirayor och bär förmodligen "Doc-Martens-stålskodda-skinheads-sparka-ner-gamla-tanter-kängor där bak. Förmodligen - för jag har inte sett dem, men jag drömde om dem i natt.

Det blev lite knalt med sömnen.

De gigantiska odjuren ( MINST 2 och en halvmeter i mankhöjd!!! ) kom igår och ställdes direkt i den hage som de ska bebo ett tag framöver tills det kommer ett beslut på slutgiltig yta. De har också fått en innebox, men den är lite liten för två vidunder, men den är också temporär. Dock MYCKET välbyggd.

Jag har som sagt sovit lite dåligt i natt och i dag på morgonen var jag helt skräckslagen. De skulle hanteras på något sätt. Kanske ta in dem från hagen och vänja dem vid platsen för mat och pyssel? Kanske rida en sväng? Bara för att se om jag kom ihåg någon liten atom sedan sist jag äntrade en häst.

Tja, ta in dem från hagen verkade ju som en bra början. De här hästarna verkade hemma hos ägaren som de gamla öken/gunghästar som jag kanske eller kanske inte skulle klara av att rida på. 

Nu var de inte hemma hos hästkarlsägaren.... Om jag säger så....

Lyckades i alla fall få fast dem i grimskaften och hålla i dem bägge två medan jag lossade elstängseltrådarna och hivade dem åt sidan. Trådarna då alltså, inte hästarna. De hivade sig själva när de skulle ta sig ut två i bredd och samtidigt leka "inte nudda tråden".

Vi tog oss faktiskt upp till gårdsplanen och traktorgaraget utan några större katastrofer, men de talade tydligt om att de INTE var vana vid allt som fanns här. Visst, det finns en massa grejer hemma hos ägaren också, men inte DEN traktorn eller DET staketet eller DE lukterna av får/älg/höns/skog. Det blev lite vidgade närborrar och lite frust och en bred svettrand på ryggen. De första två på hästarna och det sista på mig.

Jag släppte in dem i traktorgarageboxen där jag hade förberett med lite Betfor. LITE Betfor. Dessa kusar har inte motionerat så många fler muskler än tugg dito. INTE magerlagda.

När jag trodde att de hade insett att det här ändå verkar vara ett ganska bra ställe så att de kanske inte skulle springa till skogs efter att de hade slängt av mig, utan springa hem och vänta på en belöning efter väl förrättat värv för att se till att ambulansförarna hålls sysselsatta, tog jag ut Apaloosakorsningen Poetess, band upp henne i den anordning jag hade fixat i en gigantisk björk. Det skulle enligt uppgift inte vara några som helst problem att ta ut bara den  ena och låta den andra vara kvar i hagen/boxen/frysboxen... Tja det blev lite högljutt ett tag men inga större utbrott, men det där med att stå stilla medan jag sadlade var det sämre beställt med.

Det var hiskeligt vad remmar och tåtar det är på sådan där.

När allt det var klart så kom vi fram till den lilla detaljen med att sitta upp. Det är ett helt felaktigt uttryck!! Man ska visserligen sitta när man väl kommer upp, men det som försiggår innan har INGENTING med SITTA att göra. Klättra, klänga, svära, försöka att få henne att stå precis så stilla som hade behövts för att jag skulle kunna ta mig upp. Jag har hört att det numer brukas pallar vid dessa tillfällen även på finare ridskolor. Eller kanske just där. Jag ledde henne runt och letade efter något att kliva på. Det enda jag hittade var en trappstege och där gick gränsen till och med för mig. Till sist kom jag på bänken som jag har gjort av en ekyta på två kubbar av gran.

Hur får man en häst att stå still mot en bänk när man själv står på bänken och inte kan knuffa intill den från andra sidan?

Nåja, till sist lyckades jag i alla fall komma upp på ryggen av henne. Stod hon inte stilla när jag skulle upp på henne så kan jag meddela att hon gjorde det ännu mindre när jag satt i sadeln....

Nice and cosy ( den andra hästen. HELT missvisande namn) kom med glada tillrop innanför dörren där hon instruerade Poetess hur hon skulle hiva av mig så att de kunde ägna sig åt något roligare. Poetiss svarade att hon skulle göra så gott hon kunde så fort det gick. 

Jag lyckades få in fötterna i de där metallgrejerna som är meningen att man ska ha fötter i. Tror jag. Jag tror även att de heter stigbyglar.

Ni som inte kan så mycket om hästar känner nog i alla fall till de olika gångsätten skritt, trav och galopp. Ni som är lite mer bevandrade känner också till TAKTA. Det var det vi gjorde i drygt 4 km. Utom när hon röck tyglarna ur händerna på mig. Efter några gånger var jag beredd och höll emot och då gick hon över till en annan taktik. Börja backa. Rakt ner utanför vägen. Ibland var det skog. Ibland var det diken...

Mina vilt viftande vader gjorde inte mycket skillnad. Jag hade tänkt att vi skulle rida runt kvarteret, en dryg halvmil. Tanken med det var att det inte skulle bli någon "hemrush", utan att det skulle ske i sansad takt. Poetess hade inte samma tänk. Efter drygt 2 km gav hon fan i vad jag tyckte, stannade och började backa rakt mot ett djupt dike. Jag insåg att vi skulle rulla runt om hon hade fullföljt sina planer och gav upp. Jag vände runt och trodde att hon skulle få väldigt bråttom hem. Icke så. Hon taktade visserligen hem också och det räknas ju som att ha bråttom, men hon stannade lika ofta och backade. Till och med när vi hade 150 meter kvar hem och hon såg husen så stannade hon.

Jag hade nog någon tanke att jag skulle klara av att trava och rida lätt någon kortare bit i alla fall. Nu upptäckte jag det där med att det finns faror även på mitten av hästen. När man "rider lätt" så ska man resa sig upp och sätta sig ner i sadeln i takt med hästen. Det gjorde inte jag. Vad som händer när man reser sig upp är att hästen fortsätter att förflytta sig framåt fast jag inte har rumpan fast (nåja..) förankrad i sadeln. Man ska alltså förflytta sig upp och ner och samtidigt hålla koll på förflyttningen framåt som hästen ägnar sig åt. Det gjorde inte jag. Alls.

Jag trillade i alla fall inte av, men det där med trav får nog anstå. Eller helt utgå..

Hon var helt löddrig när vi kom hem. Och det var jag också....

Jag fick ut Nice och in bägge i hagen, tackade Gud innerligt att jag fortfarande levde med bägge lårbenshalsarna i behåll och gick in för att skriva det här.