I går var jag på IKEA och shoppade lite.
"ALLA har en Bekväm kökspall i stallet!!" var det jag hade hört.
Det var ju bara att inse att utan en sådan skulle jag ALDRIG ta mig upp utan hjälp. Jag var inte så säker på att det skulle gå med pall heller, men det var ju värt ett försök. Idag skruvade jag lite och tog sedan upp Lilla And från hagen. Poetess blev väl inte så där jätteglad över att vara kvar ensam, men hon skrek ju inte hjärtskärande i alla fall, så det skulle nog gå bra att komma iväg. Lilla And har jag ju inte ridit ut själv på någon gång.
Vi har ju konstaterat att det inte går att binda upp Lilla And så för att spara de få telefonstolpar som finns kvar ( se tidigare inlägg..) hade jag tagit fram sadel och träns och lagt det bredvid pallen. Det var inte helt lätt att klara av att sadla när hon snurrade runt. Hur FAN klarade jag av det för 40 år sedan??!! En sadel väger SKITmycket!! Det är så mycket annat som man har lyckats göra mindre och lättare, mobiltelefoner ( min första som satt i bilen vägde ca 3 kg och hade en riktig lur! ), kameror ( de första som kom var ju stora som skokartonger med lös blixt med fosforpulver eller nåt) , datorer ( de första tog upp hela rum med rullar som snurrade runt och TV-apparatersom visserligen har fått bredare bildskärm, men de är inte en halvmeter tjocka längre. Varför kan man då inte tillverka lättare sadlar!!??
Det är ju en sak om man ska sadla en liten ponny där manken befinner sig under hakan ( på mig..) men med en häst som är 1 och 60 så måste jag lyfta sadeln en bra bit över huvudet ( på mig..) för att kunna lägga på den.
Jag lyckades i alla fall till slut att få på alla mojänger och spänna alla remmar och tåtar.
Dags då för att inviga pallen.
Det gick rätt bra först. Lilla And verkade inte bli så skärrad över Bekväm kökspall som hon blev över mitt hembygge till ekbänk. Hon höll sig bra i närhet utan att vrida ut rumpan.
Jag klev upp på pallen och konstaterade att jag faktiskt kom längre upp än om jag stod på marken. Fast det hade ju stämt om jag hade ställt mig på en trasmatta också.. Och jag hade inte kommit tillräckligt högt för att ta mig upp i sadeln då heller.. Om det här skulle gå helt smärtfritt så måste jag komma tillräckligt högt upp för att "bara" kunna "svinga" högerbenet över ryggen.Nu kom jag bara högt nog för att kunna sätta foten i stigbygeln utan att behöva lyfta benet över huvudet ( på mig..). Jag gjorde i alla fall "ett frest" ( min styvfars uttryck). Jag satte vänster fot i stigbygeln och tryckte iväg med högerfoten. Då gjorde Lilla And det också. Tryckte iväg med foten alltså. Hon gjorde absolut inget skutt eller något farligt ( för alla andra än mig..)utan tog bara ett litet steg framåt. När jag hänger där med vänster fot i stigbygeln och ett inte alls fast grepp i sadeln så tänker hon nog att eftersom det hade blivit lite tyngre i sadeln så hade jag nog kommit upp och vi kunde ge oss åstad. Jag hade inte kommit upp. I alla fall inte i sittande position. Jag hängde och klängde och trodde nog ett tag att det skulle gå bra. Jagkommeruppjagkommeruppjagkommeruppjagkommer INTE upp och trillade sedan av. Jag landade på ändalykten och var i det ögonblicket helt säker på att hon skulle trampa ner mig, sparka mig i huvudet, skena ner till Rockneby och göra mig till stort åtlöje. Naturligtvis var det sista värst.
Inget av detta hände. Hon stannade direkt och tittade förundrat på mig."Vad i alla sina dar gör du där nere?"
Jag gav upp för den här gången, men eftersom jag redan på IKEA tyckte att Bekväm kökspall såg lite futtig ut, så köpte jag även en Bekväm trappstege. Den ska monteras i morgon så får vi se om det går bättre.
Nu tror jag ju inte det, men man kan ju hoppas..