Då var det dags att rapportera lite från de senaste dagarna.
Nu är det slut på apartheiden bland hönsen. Alla raserna får vara ute på vift, på en gång och det är ett rysligt kackel på alla nöjda hönsor. Det innebär ju också att jag inte samlar några kläckägg längre. Nu dröjer det bara 21 dagar till, tills jag kan återta kommandot över mitt vardagsrum. Eller ja, de sist kläckta kycklingarna ska väl få lite fjädrar på benen innan jag släpper ut dem.
Marie var här och skulle hjälpa mig att flytta två galtkultingar från flocken och till den gräsplätt där jag hade tänkt att anlägga ett till trädgårdsland. Det är ju bätttre att utnyttja trynkraft när den finns, än att lägga dyra pengar på en jordfräs.
Som sagt, Marie skulle hjälpa mig. Det hjälpte inte. Vi lyckades få ut en galt och en gylta och det tyckte jag väl var ok som jordfräs betraktat, även om det hade varit bättre att få ut galtarna. Det skulle bli lättare med slakten om de var för sig själva. Fast de var inte utanför grishagen särskilt länge. Tjoff, så var de tillbaka. Vi gav upp och käkade björnbärspaj i stället. Inget dåligt alternativ alls..
Dagen efter gjorde jag ett nytt försök på egen hand. Jag hade avsatt hela dagen för det här. Jag tänkte vänta ut dem tills de slutligen befann sig på rätt ställe. Hur det skulle gå till var väl lite diffust, men friskt vågat, hälften förlorat. Eller hur det nu heter.
Även nu lyckades jag få ut en galt och en gylta. Jag till och med lyckades få ut två galtar och en gylta.
Det här gick ju som smort!! Förutom att de befanns sig på gårdsplanen och inte i den nya hagen. Jag vill INTE ha den här biten uppbökad. Nåja, det var ju en bit på väg. Som ni ser på den närmaste grisen så är det en galt. Tveklöst!
Det gick alldeles utmärkt en stund. Sedan tröttnade den ena galten och slängde sig genom staketet in till den övriga flocken.
De två som var kvar utanför staketet fortsatte att förvandla gården till en tolvhålsbana. Fast utan greener....
Efter ett oändligt tålamod ( och många svordomar), så lyckades jag få in galten i den nya hagen/trädgårdsland.
Jag försåg honom med en massa godsaker och fortsatte med att blidka gyltan. Efter en stund tröttnade galten på sin nya hage och kom ut till oss igen. Det är det som är det svåra. Galten är inne. Gyltan är ute. För att hålla galten inne måste eltråden vara uppspänd. För att få in gyltan måste tråden vara nertagen. För att få in gyltan måste jag vara efter och fösa. För att kunna öppna upp för gyltan måste jag vara framför. När jag ska ha in gyltan måste jag locka på henne och för att hålla galten inne, så måste jag fräsa och huta åt honom. Utan att skrämma bort gyltan. Himla enkelt. Inte. Till slut fick jag i alla fall in galten igen och satte upp eltråden. Jag gick in för att fylla på blodsockret och gav blanka fan i gyltan en stund. Då ringde G och undrade om vi skulle åka på auktion i Torp. Hm. Hur kul är det att fösa ovilliga grisar? "Så klart att jag följer med till Torp". Innan jag blev hämtad, så släppte jag in gyltan till flocken igen. Lätt som en plätt. Hon bara gick in. Nu står galten ensam i sin fina hage. Han har massor med obökat område att böka i, men han är väl inte så glad ändå. Jag ska försöka få tag på en veterinär som har ett sådant där blåsrör. Pil. Somna. Släpa. Vakna. Hoppsan, bor jag här nu?
Imse fick inte följa med på auktion, så det blev lång promenad när jag kom hem.
Mitt på min gård så har jag ett stort stenröse. Det är helt övertäckt med björnbärsris. Det har ALDRIG blivit några bär på det förut. I alla fall aldrig mer än tre "pluttar" per bär. När Marie var här, upptäckte hon att det var alldeles svart av bär på revorna. När jag kom hem efter svampromenaden med Imse, så tog jag mig an björnbären. Inte helt lätt. Det är då självaste den vad taggar det finns på björnbärsris. Vid ett tillfälle vinglade jag lite för mycket där uppe i stenröset och för att undvika en tredje fotledsfraktur i livet, så satte jag mig hastigt ner. Det stack som ett piggsvin i rumpan, men det gjorde ju mindre ont än en fraktur. Och inte behövdes det gipsas heller.... När jag kom in och skulle byta kläder och avlusa/fästing mig, så var underbyxorna alldeles blårödprickiga. Det var inte blodvite utan mosade björnbär. Jag tänkte ta kort på eländet, men jag drog gränsen där. Mina underkläder på bild? NIX!
Ni får nöja er med det här i stället.
Vilken sylt det blev!