Men det är så det är nu.

Jag kan inte låta bli.

Snart är det årsdagen av min stroke och när jag är ute i skogen och plockar svamp, så tänker jag alltid på min goda granne Nina. Det är för mig en rikedom att bo här och utan henne hade jag nog inte gjort det. Hon ställde upp under en lång tid med bilskjuts och annat stöd, efter stroken. Det känns som om jag har henne att tacka för svampen...

Vad gör man när man kommer med sin proppfulla hink och man hittar en till hobbe med kantareller?

Man proppar lite till. Bilden är tyvärr lite dimmig, för vid det här laget så ösregnade det.

Ett tag tänkte jag ju plocka mer plommon hos Marie och mer körsbär hos Yvette, men just nu är jag glad att jag inte gjorde det, för jag får snart hyra in mig i GBs lager.

Nåväl, efter att ha släppt ut gulingarna ur sin sardinburk, så såg det ut så här.

Inte så illa pinkat efter en skogspromenad med hunden.

Så var det de där föräldrarna som älskar sina barn över allt annat och ALDRIG skulle släppa ut dem utan cykelhjälm eller flytväst. De vill ju inte att barnen ska få skallskador eller drunkna. Så klart. Men de tar inte på sig hjälm eller flytväst själva, så det verkar vara ok om barnen blir föräldralösa....