Idag har vi varit en sväng till Kalmar jag och Imse. Knyttis har varit hemma, så vi tog ledigt vi också. Det blev ett besök hos korv-i-kylskåpet-tanten och lite handlat.
När vi kom hem, så hade tackorna (ja, jag har tre kvar) klivit över staketet och börlat avverka omgivningarna. När jag klev ur moppen, så sa de - "va bra att du kom hem. Nu behöver vi inte skriva en lapp om att vi flyttar ner till sommarlandet nu". Nu är det ju så att vi inte har något "sommarland" längre och kravallstaketet som ska hålla fåren hemma är inte klart än. När jag försökte få in dem i trädgården igen, så tog de långa klöven före ner mot det gamla sommarbetet. Jag fick genskjuta dem och mota hem dem igen. Jag vallade runt dem bland slyet ett tag, så att de fick beta löv och kvistar och sedan fick jag in dem i hagen igen. Jag måste ta ett rejält tag med staketet imorgon.
Sedan plockade jag ur allt som jag hade köpt ur moppen och fixade lite mat. Imse kom in och fick mat hon också. Hon försökte äta, men verkade ha stora problem. Hon liksom smackade och grimaserade och kunde inte stänga munnen. Nu har hon ju ett gigantiskt underbett, men stänga munnen har hon ju i alla fall kunnat. Jag öppnade munnen på henne och såg vitt brosk och käkben!! Det såg ut som om högra delen av käken satt helt löst. Hade jag haft hästar, så hade jag sagt att hon hade blivit sparkad på nosen. Nu har jag ju inga hästar, så frågan var om fåren kunde ha åstadkommit något sådant. Jag tyckte att det var konstigt att jag inte hade hört något. En sådan smäll hade hon väl inte kunnat ta emot utan att pipa. Jag insåg att det i alla fall var för allvarligt för att jag skulle kunna fixa det själv, så det blev till att ringa Läckeby Djursjukhus. De frågade om det inte bara var en tand som hade gått av, men jag sa att jag kunde se ben och brosk. De hade överfullt med patienter på väg in, men sa att jag kunde komma klockan 21.00. Jag åt min middag och Imse la sig nedanför mina fötter. Hon höll fortfarande på att smacka och gapa och ha sig, men hon verkade ju inte ha ont. Jag lyfte upp henne på köksbänken och undersökte igen. Jag pillade på broskbiten, men då grimaserade hon och drog tillbaka huvudet. Jag satte ner henne igen och åt färdigt. När jag var färdig, så var Imse borta. Jag ropade och letade och såg henne till sist inne hos grannen där hon jagade efter en av katterna! Jag ropade hem henne och satte henne på ett bord ute. Jag tog tag i brosket med en pincett och drog. Om jag nu skulle dra käken helt sned, så var det ju bara en knapp timme tills vi skulle åka till djursjukhuset. Jag drog och Imse grimaserade. Jag drog och Imse pep. Jag drog och Imse drog tillbaka. Jag drog och Imse ruskade på huvudet. Och så lossnade det. Smack. Nog var det brosk och ben alltid. Dock icke Imses. Hon hade hittat något roligt (och gott) slaktavfall (som hon säkert hade gömt på något bra ställe förut) som hon hade smaskat på och som sedan hade fastnat runt tänderna på högersidan. Hon verkade mest irriterad för att jag hade snott hennes tuggummi/sugkaramell som hon hade sparat och försökte hugga den igen.
Jaha säger ni. Det var väl bra. Nu sparade du ju in pengarna för veterinären. Det är ju inte så billigt klockan 21.00. Nä, det är riktigt, men efter 19.00 så ändrar de telefonnummer och det kostar 200 kronor att bara ringa dit!! Tre alternativ -
1. Åka dit klockan 21.00 och meddela att jag inte behöver deras hjälp. Aldrig på tiden. Då skulle det ju kosta ännu mer.
2. Åka dit med en gång och meddela att jag inte behövde tiden. Det hade ju i alla fall blivit billigare än 200 kronor eller jouravgift. Köra 3 mil? Icke. Visserligen hade det blivit billigare än 200 spänn, men det hade tagit styvt två timmar.
3. Bita i det sura äpplet och ringa på betaltelefonen och avboka tiden. Just det. 200 kronor.
Fast det bästa är ju förstås att Imses käke är lika fin (och sned) som vanligt och att vi kan pussas imorgon bitti.