Igår kväll kom jag hem efter att ha gjort en julbordskryssning med Ing-Marie till Åland. Det är ofattbart hur de kan hålla så låga priser. Buss tur och retur Kalmar - Stockholm, hytt med dusch och toa, julbord, frukost och lunch för under 300 spänn! Du får inte bara julbordet för det priset här i Kalmar. De räknar väl med att alla ska förköpa sig i tax-free-shopen, men vi förstod inte hur det skulle gå till, eftersom Åland, trots att det tillhör EU och har euro som valuta, är autonomt och räknas som "utsocknes" och därför får man bara ta in en liter sprit, en limpa cigaretter och fyra liter vin till Sverige. Nåväl, vi var ju inte på inköpsresa och inte är vi så begivna på alkohol någon av oss, utan det var ledigheten, god mat och frånvaron av matlagning och disk som lockade. En möjlighet att komma bort när andra stressade sig till vansinne vid julförberedelse. Jag har tänkt att åka till Åland hela hösten, men det har inte blivit av förut. Det var ett bra tag sedan som jag frågade Nina/Stjärnkraft ( länk finns) om det var någonting hon ville ha levererat från Sverige. Nu när det blev dags, så ville hon gärna smaka på mitt tunnbröd.
Jag fick en idé att jag skulle sätta ihop en julkorg med delikatesser från min fatabur och från Kalmartrakten. Det var förskräckligt roligt att hitta på saker att stoppa i korgen. Nu var det ju så, att "korgen" blev lite väl välfylld, så när det var färdigt, så blev det en proppfull plasthink med fasttejpat lock och två stora ( också proppfulla) CityGrosskassar. När jag skulle åka på morgonen, tog jag det sista ur frysen och hoppades att det inte skulle ha tinat för mycket på vägen.
Båten gick klockan 17.00 från Stockholm, var framme i Mariehamn vid midnatt, låg i hamn hela natten och vände tillbaka till Stockholm 08.00.
När vi gick på båten i Stockholm, så utmärkte jag mig väl en del (hrm). Alla andra kom med tomma kassar och väskor för att kunna fylla dem med varor på hemvägen och jag kom med en liten väska med ombyte kläder, en tung hink med lock och två supertunga papperkassar som var hophäftade. Det måste ha varit första gången som någon hade med sig mer dit än hem.
När jag går uppför trappan till vår hytt, så går en av papperskassarna sönder och allt rullade ut i trappen. Jag och Ing-Marie satte för knäna och lyckades hindra allt från att fortsätta ner på däcket under och krascha och gå sönder. Vi lyckdes få med oss allt till hytten.
När jag skulle packa upp allt och se om något hade gått sönder, så rann det ut vätska på golvet. BLOD! En av stekarna hade tinat färdigt och hade börjat "läcka". Det såg ut som om vi hade slagit ihjäl någon i hytten! Vi fick ta toalettpapper och pappersnäsdukar för att torka upp. I papperskorgen såg det fortfarande ut som om det hade begåtts ett mord. Rubrik i kvällstidning - "Saknad passagerare hittad utsmetad på golvet i hytt 44"
När jag fortsätter att tömma den trasiga kassen, så får jag helt plötsligt syn på något som INTE skulle vara där. När jag hämtade grejer i frysen hemma, så fick jag syn på "korvarna" med hundmat. Jag tänkte att det var lika bra att jag tog upp en sådan, så att den kunde tina tills jag kom hem. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag tror att det var så att jag la in köttet i moppen med en gång, för att det inte skulle börja tina för tidigt. Vid det laget (45 sekunder senare) hade jag ju alldeles glömt att det låg en förpackning hundmat bland köttet. Kort sagt, hade inte kassen pajat i trappan, så hade Nina fått hundmat i sin "julkorg". Jag vet att hon har det lite knackigt efter en hel del diskussioner med sitt försäkringsbolag, men riktigt så dåligt att hon måste äta hundmat är det nog inte. Vad hon hade trott kan man fråga sig.
Jag hade tänkt att Nina skulle kunna komma ombord innan frukost, så skulle jag bjuda henne på frukost. Nu gick inte det, för hon var upptagen på morgonen. Jag tänkte då skicka grejerna med någon passagerare som skulle av i Mariehemn, eller ställa det på terminalen för avhämtning.
Det gick inte så bra.
Birger Jarl är ett renodlat kryssningsskepp, som INTE kör reguljärtrafik, fick jag veta. Följaktligen fanns det ingen som skulle av på Åland och det visade sig också att det inte fanns en enda ålänning bland personalen. Dessutom ligger BJs kajplats en BRA bit från terminalen. Det såg mer ut som ett industriområde på kajen. Jag for runt på båten och ägnade mig åt Serious Thinking för att lösa problemet under färden till Åland. Ing-Marie kom med glada tillrop och mer eller mindre omöjliga ideér, samtidigt som hon tvivlade på att jag skulle kunna fixa det.
Hon känner inte mig så bra. Hon gjorde det i alla fall inte då. Nu är det skillnad.
Julbordet var riktigt bra och om man ser till priset, så var det superbt överdådigt. Men det var det där med passagerare. Andra än oss då alltså. Bussen från Kalmar var väl nästan full från Nyköping, även om vi inte var så många i den från början, men det var ju bara EN buss. Det måste väl komma andra bussar också!? Det jag kan säga är att det var INTE trångt på den båten.
Vi fick reda på att båten tog 320 passagerare och att det var 50 i besättningen och den här resan var vi 109 passagerare. Vi undrade återigen vad rederiet levde på.
I den här baren satt det en kvinna och sjöng. Jag skulle tro att hon kom från Polen eller så, på grund av uttalet, eller också var hon helsvensk som pluggade till tandläkare. Hon skulle sjunga "Feelings", men det blev "Fillings".
Problemet med Ninas julkorg/hink/kassar var ju ännu inte löst. Eftersom Nina har varit krönikör i lokaltidning, så trodde jag att alla skulle veta vem hon var på båten, men eftersom det inte fanns en enda ålänning på båten, så sprack det. Det fanns ingen telefonkatalog över Mariehamn på båten och jag trodde inte att den över Stockholm skulle vara till någon större nytta... Ing-Marie fick den ljusa ideén att jag skulle kontakta Mariana ( som hade Imse) och be henne söka på Ninas namn, för att få tag på hennes adress och telefonnummer. Jag tänkte ringa efter en taxi, som kunde köra hem grejerna till Nina. Mariana hittade inget, så efter en hel del SMSande och telefonsamtal, utlämnande av lösenord till mitt Hotmailkonto, mailande av Mariana till Nina, så blev det i alla fall klart att jag skulle lämna "korgen" på hotell Adler ( eller något liknande namn) som låg "precis vid terminalen".
Vi fortsatte att ha en mycket trevlig kväll, med massor av skratt. Tårarna flödade och jag fick kramp i käkarna. Det var länge sedan jag skrattade så mycket och det var behövligt.
Väl frammei Mariehamn konstaterade vi alltså att vi lagt till en BRA bit från terminalen. Ing-Marie vågade väl inte släppa iväg mig på egen hand, så hon följde med i land. Det var tur, för jag hade aldrig orkat bära allt. Säkerhetsvakten vid kajen visade oss vägen till den långa gången som ledde till terminalen och pekade också på den grind som vi skulle gå in genom när vi kom tillbaka. "Ring bara på klockan, så öppnar jag".
Vi travade iväg genom gången tills vi kom till terminalen och gick ut på den stora vägen som gick mot centrum och som brusade av trafik och sorlet av glada människor.
Vi hade inte en susning vart vi skulle, så vi började gå lite på måfå. Hotellet skulle ju ligga bara en kort bit från terminalen. Man kunde ju fråga någon om vägen!
Det fanns inte en käft där. ( människan på bilden är Ing-Marie!) Det var som om hela staden hade evakuerats. Det lyste inte ens i något fönster. Jag föreslog att vi skulle panga en ruta eller så, så att åtminstone polisen kom, så vi kunde fråga om vägen, men det tyckte inte Ing-Marie var någon bra idé. DÅ. Då kommer det en bil. Ja faktiskt. En bil med en kille och en tjej. Jag släppte hinken och kassen som jag bar, kastade mig ut i vägen för bilen och började härma öländsk väderkvarn. Inte en chans att jag skulle låta den enda överlevande från kärnkraftskatastrofen försvinna igen. I alla fall inte innan han hade berättat var hotellet låg... Kille såg lite fundersam ut, men tjejen sa att hotellet låg ca 500 meter längre fram. Bra. Vi var åtminstone på rätt väg, men vi blev väl inte så glada över att vi skulle behöva gå en halv kilometer till. Jag ska kanske tillägga att klockan vid det här laget var någonstans mellan 01.00 och 02.00. Vi gick ca 75 meter och hade ett hotell precis bredvid oss. Jag vet inte hur långt en kilometer är på Åland, men här i Västrahult är den 1000 meter.
Vi blev i alla fall glada och skuttade uppför trappan till dörren. Den var ju så klart låst, men jag började leta efter en ringklocka. Det brukar det ju alltid finnas på hotell som låser för natten. Nu var inte det här hotellet det. Låst för natten alltså. Det var stängt. Stängt för säsongen. Det satt en lapp där de hänvisade till ett annat hotell på en annan gata. Var detta hotell låg visste vi inte och nu hade det kanske visat sig att en kilometer var 9000 meter, så det var inte tal om att gå längre. Vi knökade in alla pytsar och kassar ( jag hade ju fått packa om allt i den trasiga kassen ( utom hundmatskorven) i två nya kassar från tax-free-shopen) bakom en soffa på terassen, och hoppades att ingen obehörig skulle hitta den. Det var ju knappast någon risk, eftersom det inte fanns en käft där obehörig eller inte, men vi var ju i alla fall tvungna att få iväg ett meddelande till Nina var grejerna fanns. Det blev ytterligare ett SMS till Mariana om att maila till Nina.
Sedan skulle vi tillbaka till båten. Plättlätt. Vi visste precis (nja) var vi hade gått ut och nu skulle vi in. Men si det gick inte, för det var låst från insidan. Vi funderade en hel del och sedan skenade vi iväg längs med staketet för att komma närmare båten. Vi fick gå över gräsmattor och lite annat, inte ens snarlikt en väg, för att komma ner och till sist hittade vi verkligen en grind och kom ombord på båten.
Det var då vi började diskutera det här med risken att någon skulle hitta det före Nina och sno det. Fast det fanns ju andra än människor. Annat än människor. Katter råttor och andra matgäster. Kul, sa jag. Nina kanske bara hittar söndergnagda kassar och en tom hink. Det här kan bli pinsamt sa jag.
Tillbaka till båten där resten av passagerarna hade börjat fyllna till ordentligt. Vi gick och la oss och lyssnade på grannarna hela natten. Vi behövde inte anstränga oss för att höra dem....
Dagen efter var det dags för shopping. Vi hade fått erlägga 40 kronor i deposition för hyttnyckel och nu fick vi erbjudandet att om vi lämnade tillbaka nyckel, så kunde vi få en flaska vodka i stället för 40 kronor!! Detta var en mycket märklig kryssning. När vi stod i kön, så fick vi dock lösningen. De köpte snus. MASSOR av snus. Snus för tiotusentals kronor. Tydligen går snus som livsmedel ( urk), så det får man ta in så mycket som helst. Och det gjorde folk. Hur mycket som helst. Jag tror faktiskt att rederiet lever på enbart snusinkomsterna.
Väl tillbaka i Stockholm så blev det till att äntra bussen för hemfärd.
Tack Ing-Marie för riktigt trevligt sällskap och massor av skratt!!