Jo, igår hade jag tid på ögonmottagningen för att kolla synen. Det brukar inte ta så lång tid, men man blir ju lite halvblind efteråt av de pupillvidgande dropparna. Jag skulle vara där kl 08.30. Min goda vän G ringde och undrade om jag kunde bistå henne vid 10.00, men det sa jag att jag inte kunde, men att jag kunde vara där 11.00. När jag kom till ögonmottagningen, så blev jag upplyst om att det inte var den vanliga fotograferingen, utan den med färg som skulle göras. Om ni nu inte har gjort det någon gång, så kan jag berätta att man får en intravenös kanyl isatt och att de sprutar in gul färg i blodet vid fotograferingen. De är två sköterskor som hjälps åt, för det tar bara 3-4 hjärtslag tills färgen kommer ut i ögonen, så allt måste gå fortfort. Med hjälp av färgen kan man hitta läckage orsakade av diabetes. Första gången jag gjorde det hände inget särskilt, men andra gången blev jag mycket häftigt illamående och trodde att jag skulle kräkas rakt in i kameran. Jag tyckte att det var mycket pinsamt, eftersom jag hade ätit köttbullar med lingonsylt på lasarettsrestaurangen strax innan. Sköterskan som stod bakom mig fick fram en papperskorg snabbare än kvickt. Tydligen är det så att en andel av alla patienter får ett häftigt illamående av färgen. De talar aldrig om det innan, för då är det ju risk för att fler blir illamående bara för att de sitter och väntar på det och jag hade ju inte blivit det första gången, så de trodde inte att det skulle bli så andra gången. Vad jag kommer ihåg mer, var att M och jag gick till biblioteket efteråt och att jag fick MYCKET bråttom till toaletten där och något liknande panik när jag var tvungen att fibbla fram ett mynt. Det som kommer ut ( både fast och flytande) är dessutom starkt och klart neongult. Nu har ni detaljerna vare sig ni ville eller inte...  Nåväl, nu skulle det alltså göras igen och jag blev lite stressad av att jag hade lovat bort mig till kl. 11.00. Sköterskan frågade hur det hade gått förra gången efter att ha läst i mina papper. Hon gick ut och pratade med en läkare och kom tillbaka med en tablett, som jag skulle lägga under tungan för att minska överkänsligheten. De skulle dessutom spruta in färgämnet så långsamt det gick. Precis när de ska till att börja, SÅ GÅR BRANDLARMET!!! Jag var inte särskilt oroad av eventuellt illamående, för jag vet ju att det bara sitter i huvudet och inte i magen och att det sällan händer att man verkligen kräks, men JAG HADE JU EN TID ATT PASSA!! Jag hade helt enkelt inte tid att "utrymma lokalen". Nu visade det sig att det bara var en övningen och att patienter med insatta kanyler hade fått dispens och fick sitta kvar, men vid det laget hade jag i alla fall ökat blodtrycket med 200%. Mina föresatser om att andas lugnt och tänka på allt annat än spyor hade försvunnit ut genom näsan. När de börjar spruta in färgen, så blir jag också mycket riktigt illamående, men anstränger mig å det grövsta för att undersökningen ska kunna slutföras. Efteråt var det bara till att slita åt sig den framlagda spypåsen och börja spotta.

Sedan hade jag tänkt sprinta till  moppen för att kunna hålla den andra tiden jag hade, men då ville de inte släppa iväg mig. Jag skulle sitta i "30-45 minuter först". Det finns ju alltid en chans att man ska få en allergisk reaktion eller drabbas av postoperativ chock, men å andra sidan kan man ju få en meteorit i huvudet också. Fast då är det ju bra om man sitter kvar en stund till, tills meteoriten har landat...för då slipper man få den i huvudet    eller    man kanske skulle sitta kvar längre.....eller bosätta sig på lasarettet....eller...

Nåväl, efter en dryg halvtimma tog de bort kanylen och jag kunde sprinta till moppen och köra därifrån med helt igenstängda ögon. Det är nämligen svårt att titta i dagsljus med pupiller stora som ishockeypuckar.

Jag kom så klart för sent till mitt möte, men inte mer än en kvart.

Sedan glömde jag ju berätta att en snickare hade sagt att han skulle komma kl. 15.00 för att lämna ett anbud. Kort sagt, en lugn och avkopplande dag.

Idag har jag varit på lantbruksmässa på Elmia, men det berättar jag om i morgon, för nu har jag kramp i pekfingrarna.