Imse och jag är vana vid att gå minst en halvmil om dagen. Är det en vardag, så blir det två turer till brevlådan 1600 meter bort och är det helg, så blir det minst 5 km runt kvarteret. Det gäller INTE vintertid. Är det 20 minusgrader, 75 cm snö eller isbana, då stannar vi hemma, eller tar moppen till brevlådan. Det har med andra ord blivit lite dåligt med motionen den senaste tiden. Igår blev det ju i alla fall en runda och det hade jag tänkt att det skulle bli idag också. Runda och runda, tja det kan man ju kalla det. När jag kom ut i korsningen här hemma, så såg jag att det var barmark i säkert 50 meter. Jag längde på stegen och lyckades hitta den förmodligen enda isfläcken på den sträckan. Trillade på ändalyckten, fick vänsterbenet under mig och skadade INGENTING. Jag tappade glasögonen, men inte ens de gick sönder. Kravlade mig upp och fortsatte promenaden i betydligt makligare takt. Pyttepyttesteg för att komma förbi Saverydsvägen, där jag visste att det blev bättre. Jag lyckades nog ta mig hela 150 meter till innan jag stupade igen. Tjong i buljongen kan man säga. Jag tappade andan och låg och puffade en liten stund. Kände efter överallt och det kändes inte som om något var brutet. Kravlade mig över isen fram till snövallen. Kröp över densamma, reste mig upp och anträdde turen hem, genom skogen, plumsandes i snön. Jobbigt men inte halt.
Om jag har tur ( haha ) så beror smärtan i vänster sida på att jag har mosat till mjukdelarna och det blir ett maffigt blåmärke ( 10 år med blodförtunnande medel )i morgon. Har jag otur ( yes! ) så har jag kraschat några revben igen. Då brukar det göra som mest ont dagen efter. Jag återkommer med rapport imorgon.